mymovieworlds

”Bigelows återkomst resulterar i ett mästerverk värd årets film”

Betyg: 5/5

Nominerad i:

Bästa Originalmanus - Mark Boal

Bästa Ljudmixning - Paul N.J. Ottosson and Ray Beckett

Bästa Ljudredigering - Paul N.J. Ottosson

Bästa Film - Kathryn Bigelow, Mark Boal, Nicolas Chartier and Greg Shapiro, Producers

Bästa Redigering - Bob Murawski and Chris Innis

Bästa Regi - Kathryn Bigelow

Bästa Foto - Barry Ackroyd

Bästa Manliga Huvudroll - Jeremy Renner

För cirka sju år sedan bannlystes Kathryn Bigelow mer eller mindre från Hollywood efter floppen K-19 Widowmaker. Snacka om en återkomst, hennes otroligt skickliga regihänder knyter ihop The Hurt Locker på ett närmast poetiskt sätt. Varenda scen är laddad med drama och spänning och man sitter på fingrarna och bara väntar på vad som ska hända härnäst. Filmen handlar om en grupp soldater i Irak som letar efter bomber. Gruppens ledare (James) är bombexpert och innehar ett rekord på 873 bomber som han har desarmerat. Han är modig, kaxig och ganska vårdlös och verkar inte veta vilka risker han utsätter sig själv och andra för i sitt arbete, vilket skapar en osämja i gruppen som kan bli mer förrädisk för deras överlevnad än själva bomberna.

Tack och lov så är The Hurt Locker ingen klassisk krigsfilm proppad till bredden med moral eller klyschor utan Bigelow skildrar kriget precis som det är våldsamt, brutalt, omänskligt och fullständigt hemskt. Här finns det ingen heder eller ära att rensa bomber, utan här lever soldaterna ett rent helvetesliv utan någon som helst tacksamhet från utomstående.

De mest spännande scenerna är när James ska säkra bomberna, då han har kort tid på sig och de kan sprängas närsomhelst utav någon person någonstans i Baghdad med en sändare och en mobiltelefon (då i filmens första scen, när James ännu inte har tillkommit till gruppen så dödas en av medlemmarna utav en bomb på det sättet) detta höjer spänningen för man vet att den kan sprängas på allvar och den höjer också trovärdigheten och man tänker liksom inte att: Nja han kommer inte dö för att han är huvudperson utan man sitter och hoppas på att han ska klara det.

Detta är nog den främsta anledningen till varför filmen är så bra. Kathryn väljer att inte glorifiera krigshjältar utan istället så låten hon de vara så pass missanpassade att de tvingas ut i krig för att ens kunna integrera med andra människor. Filmens tempo är förvånansvärt väldigt lågt för att vara en krigsfilm men detta är ännu ett bevis på den skickliga regin då det passar väldigt bra in och höjer spänningen till max, även den totala avsaknaden av musik gör att den blir nästan lite kyrkogårdsskrämmande.

Så än en gång, TACK! Kathryn Bigelow för denna film, glöm Patrioten, Saving Private Ryan och alla andra överreklamerade och överheroiska krigsrullar, vill man se en film som skildrar krig, då ska man se The Hurt Locker.

”En vacker skildring om hur det är att bli vuxen”

Betyg: 3/5

Nominerad i:

Bästa Kvinnliga Huvudroll – Carey Mulligan

Bästa Film - Finola Dwyer and Amanda Posey, Producers

Bästa Manus Efter Annan Förlaga - Screenplay by Nick Hornby

Carey Mulligan heter det nya stjärnskottet från England. Hon är absolut underbar som rollen Jenny Miller i dramat An Education. Jenny Miller är en 17 årig tjej som går i skolan och har skyhöga betyg, hon kämpar för att komma in på det beryktade Oxford universitet där de allra bästa eleverna går. Hennes enorma arbete gör att hon därför inte har något socialt liv i toppen. En dag så träffor hon dock en man som hon allt eftersom får känslor och när han friar till henne så får hon svårt att välja: Kärleken eller Karriären.

Storyn handlar om hur det är att gå från ungdom till att kliva igenom vuxendörren och att möta alla faror och undvika alla fallgropar som vuxenvärlden kryllar av. Filmen ställer många frågor till åskådaren om vad som är viktigast i livet. Jenny är en fantastisk karaktär och man är helt och hållet på hennes sida genom filmen. Hon är smart, optimistisk och glad.

Utöver det ovan nämnda så finns det faktiskt något mer och säga om den här filmen den är absolut inte dålig utan bara platt. Den liksom aldrig riktigt lyfter eller griper tag i en, utan den har ungefär samma sorts tempo och likadan attityd i hela filmen. Den ändrar aldrig riktning eller tar nya twistar (förutom i slutet) Men filmen är ändå en trevlig liten film med en aning spänning och med en fantastisk skådespelerska i högform.

”En gripande historia om en av världens mest intressanta personer”

Betyg: 4/5

Nominerad i:

Bästa Manliga Huvudroll – Morgan Freeman

Bästa Manliga Biroll – Matt Damon

Invictus heter en av årets bästa filmer. Den berättar om Sydafrika år 1995, Nelson Mandela (Morgan Freeman) har precis blivit fritagen efter nästan 30 år i fängelse och han har nu blivit Sydafrikas förste president någonsin. Landet ligger i ruiner både ekonomiskt och socialt. Mandela har nu ett jättejobb framför sig för att återuppbygga landet och förena de separerade grupperna av svarta och de vita människorna som var fiender under apartheid tiden. Mandela tar hjälp av rugbylandslagets kapten François Pienaar (Matt Damon) Nelson ber honom leda Sydafrikas landsalg till VM, ett beslut som blir omdiskuterat då många fortfarande minns det förtryck som de svarta utsattes för.

Skådespelarinsatserna är oerhört trovärdiga. Morgan Freeman är som klippt och skuren för rollen som Nelson Mandela och man verkligen känner hans respektfullhet och kärlek han visar till allt och alla trots hans hemska förflutna i fängelset. Detta är ett praktexemplar på en rutinerad skådespelare som vet hur man levererar en prestation utöver det vanliga. Matt Damon är också bra men tyvärr så hamnar han mycket i skuggan av Freeman.

Filmen är i princip perfekt på alla plan. Fotot är helt underbart framför allt de man får uppleva på arenorna. De är helt otroliga. Handlingen är mycket bra och man märker att det är Clint Eastwood som regisserar då hans filmer alltid innehåller ett vattentät manus. Och på köpet så bjuder filmen på ett sanslöst bra soundtrack där mäktiga ballader blandas med underbar afrikanskkörsång.

Filmen rycker tag i många känslor på en gång och den genomsyras av den hemska sanningen som filmen baseras på. Nelson Mandela är och förblir en av de mest respektingivande människorna någonsin och i Invictus så gör Morgan Freeman honom till odödlig till oändligheten.

”Rymdfenomenet når nya höjder i ett fantastiskt epos”

Betyg: 4/5

Nominerad i:

Bästa Smink - Barney Burman, Mindy Hall and Joel Harlow

Bästa Ljudredigering - Mark Stoeckinger and Alan Rankin

Bästa Ljudmixning - Anna Behlmer, Andy Nelson and Peter J. Devlin

Bästa Specialeffekter - Roger Guyett, Russell Earl, Paul Kavanagh and Burt Dalton

Star Trek är förmodligen tillsammans med Star Wars de enskilda största anledningarna till att science fiction blev så stort under 60,70 och 80 talet. Well, den tiden är förbi och nu är det dags att se vad 2009 års filmversion kan erbjuda. Och jag säger bara: WOW! Detta var mäktigt. Filmen handlar om kapten Kirk (Chris Pine) och Spock (Zachary Quinto) Innan de blev värvade av Enterprise och successivt steg i hierarkin. Ett dödsföraktat skepp svävar i rymden och förstör alla planeter i dess väg och nu måste någon stoppa de. Enterprise som har dåligt med manskap kräver att alla som har erfarenhet måste med.

Filmen är något av det coolaste jag har sett och jag kan garantera er att Star Trek kommer ge Avatar en ordenlig fight om de visuella priserna på Oscarsgalan om två veckor. I alla fall så är effekterna helt makalösa och man verkligen rycks med, detaljerna som man har lagt ned tid på är totalt fängslande. Främst märks detta i filmens sista 20 minuter då man blir helt bortblåst av scenerna och detta är lätt det bästa jag har sett i år på den fronten.

Tyvärr så brister såklart handlingen, dock är man ett Star Trek fan så lär man uppskatta denna bättre då den är mer igenkännlig än för oss som precis bevittnat filmen. Karaktärerna är härliga och inte för stereotypiska, där min favorit är Spock då han ingjuter ett grymt stark pondus och respekt.

Filmen är grymt sevärd vare sig man tycker om Star Trek sen tidigare eller inte, då filmen utspelar sig innan själva ”serien” så blir man i alla fall inte förvirrad. Dessutom ett mycket smart beslut av producenterna att använda sig av ett manus som berättar historien i en flashback då detta förmodligen kommer att locka till sig nya tittare för att sedan se vidare på allt annat som finns inom kultfenomenet Star Trek.

”Clooney levererar årets insats i årets drama”

Betyg: 4/5

Nominerad i:

Bästa Manliga Huvudroll - George Clooney

Bästa Kvinnliga Biroll - Vera Farmiga

Bästa Kvinnliga Biroll - Anna Kendrick

Bästa Regi - Jason Reitman

Bästa Film - Daniel Dubiecki, Ivan Reitman and Jason Reitman, Producers

Bästa Manus Efter Annan Förlaga - Screenplay by Jason Reitman and Sheldon Turner

Jason Reitman, mannen som gav oss Juno för några år sedan har nu tagit ytterligare ett kliv och visar här prov på en fantastisk regipensel när han målar upp: Up In The Air som är helt enkelt en grymt bra film. Filmen handlar om Ryan Bingham (George Clooney) som jobbar som avskedare, det vill säga en person som åker runtom i USA för att sparka större grupper av människor och hjälpa de att komma vidare i karriärerna. Han gör detta med en extrem perfektion och vinnarinstinkt. Han är en man som lever ute i det fria, och han älskar livet såsom det är.

En dag träffar han Alex (Vera Farmiga) och de spenderar natten tillsammans så att säga och det visar sig att hon har samma sorts jobb så de bestämmer sig för att mötas varje gång de är i samma stad. Samtidigt dyker en ny ung och optimistisk tjej som heter Natalie (Anna Kendrick) upp på jobbet och hon har stora planer för företaget där Ryan jobbar. Hon tycker att det är oekonomiskt att skicka ut alla avskedare och föreslår att företaget ska investera i något videoprogram för att minska kostnaderna. . Ryan reagerar genast och tvingar med sig henne ut så att hon inser vad som händer.

Filmen har ett ofantligt bra manus och man märker att alla scener betyder mycket för historien. Dock så är det den härliga humorn blandat med den nedtryckta allvarligheten. Musiken är egentligen inte sådär jättebra även om det finns perioder då det lyser upp.

Skådespelarinsatserna är som sagt i topp klass och då främst från Clooney och Kendrick. Clooney passar perfekt som uttråkad man i sina 50 medans Kendrick verkligen lyser av glädje och framtidsdrömmar så dessa tvåbildar en perfekt duo. Filmen är verkligen jättebra även om den tappar fram emot slutet fast det är så pass lite att det knappt märks av i denna otroligt skickligt berättad historia om drömmar, lojalitet och gemenskap.

”Brittisk tristesssaga med historisk överperfektion”

Betyg: 2/5

Nominerad i:

Bästa Scenografi – Art Direction: Patrice Vermette  Set Decoration: Maggie Gray

 Bästa Kostym – Sandy Powell  

 Bästa Smink – Jon Henry Gordon and Jenny Shircore

 
Detta är ännu en brittisk kostymfilm som brister i själva handlingen, Den är inte dålig, bara tråkig. Filmens är in i den absolut sista detaljen väldigt överkorrekt så att säga då filmen baseras på den före detta drottningen Victoria av England. Och alla vet vi vilken respekt engelsmännen har för sin drottning, detta gör att filmen är nästa för historisk korrekt och respektingivande till det brittiska kungahuset. Filmen innehåller inte mycket till spänning eller intriger. Efter ungefär en och en halvtimme så händer det äntligen någonting: ett fönster krossas.

Emily Blunt dock hon glänser som den vackra Victoria och hon är på något sätt det ända som håller filmen vid liv. Naturligtvis så är själva utseendet på filmen bra men än en gång så brister innehållet. Inte ens musiken är något direkt bra och man måste säga att filmen inte har så mycket att erbjuda i underhållningssyfte. Fotot och scenografin är dock väldigt vackra och de gångerna Emily Blunt inte är med så kan man ju alltid luta sig tillbaka mot de fina omgivningarna. 
    

Filmen handlar alltså om Victoria och hennes liv som tronregent i England under 1800 talet. Hon litar inte på sina rådgivare och hon misstänker flera i sitt hov för bedrägeri. Hon möter tillslut Albert som sedan blir hennes make och de regerar tillsammans i över 20 år vilket än idag är den längsta regeringstiden hos den engelska drottningen.

”Vacker och svängig All Star musikal”

Betyg: 4/5

Nominerad i:

Bästa Kvinnliga Biroll - Penélope Cruz

Bästa Scenografi - John Myhre; Set Decoration: Gordon Sim

Bästa Kostym - Colleen Atwood

Bästa Låt - Maury Yeston (“Take It All”)

2009 års remake av filmen 8 ½ heter logiskt sett Nine och är en hejdundrandes föreställning för åskådaren. Här bjuds vi in till ett fantastisk fint italiensk samhälle som planerar en filmpremiär av regissören Guido Contini (Daniel Day Lewis) som inväntar den stora världsstjärnan Claudia Jenssen (Nicole Kidman) Dock så har Guido ett problem: han har inget manus… För att söka inspirationen bjuder han ner sin älskarinna Carla Albanese (Penelope Cruz) Han fortsätter ha stora problem och nu är dessutom hans fru honom på spåren, hans mamma klagar och tillslut lyckas han få en vacker journalist på halsen.

Som ni kanske hör så är det här liten av kärleks/komedi/musikal men den är förbaskat kul och titta på då den också har sina stunder med allvar. Dock så är det såklart musikalscenerna som är filmens behållning. Här skiner strålkastarna som aldrig förr och de vackra teaterkulisserna omringar filmen i ett magsikt sagoland, där vi bjuds på skönhet för både ögon och öron.

Filmen har en magnifik trupp av skådespelare, förutom de ovan nämnda så återfinns också Judi Dench, Marion Cotillard, Fergie (!), Kate Hudson och legendaren själv: Sophia Loren. Att alla kan dansa och sjunga ser vi, tråkigt är dock att vi inte får så många innehållsrika dialoger då Contini mest skyller ifrån sig på vardera kvinna för att sedan sticka iväg till nästa.

Filmen har en såklar musik av världsklass dock långt ifrån så bra musik som Moulin Rouge har (vilket visserligen säger mer om hur bra Moulin Rouge är) Filmen är fartfylld och här bjuds på allt från visuellt vackra solos till stora lättklädda paradnummer, det är helt enkelt Showbiz när den är som bäst.

”En film om kärlek, mode och en rebellisk Tautou”

Betyg: 3/5

Nominerad i:

Bästa Kostym - Catherine Leterrier

Gabrielle Chanel (Audrey Tautou) skickas iväg som litet barn till ett fosterhem där hon fördriver tiden genom att sy kläder. Tiden går och när 15 år har gått så börjar Gabrielle (eller Coco som också hon kallas) tröttna på sitt fosterhem och hon börjar längta efter Paris. Hon träffar den rika och festglade Balsan (Benoît Poelvoorde) som verkar tycka om Coco väldigt mycket. Coco inser att hon har sin chans att komma bort från hemmet via honom. Hon bestämmer sig för att flytta in hos honom på villkoret att hon uppträder och underhåller Balsans gäster.

Efter ett tag tröttnar Coco även på Balsan och hon vill nu ta tag i sin dröm som är att skapa och designa kläder, men inte sådana kläder som bärs av kvinnorna runtom henne, hon hatar de långa klänningarna med korsett och fjäderhattar. Hon vill skapa något nytt och eget. Audrey Tautou är oemotståndlig som den rebelliska och modiga Coco Chanel. Hon har en otrolig förmåga att förmedla glädje och rädsla i samma scen på ett mycket skickligt och dolt sätt som får en att undra vart hon egentligen tänker. Sen bär hon ju upp kläderna som är väldigt vackra. Dock så är handlingen lite trist och tjatig då det egentligen bara är i filmens sista 20 minuter då något radikalt faktiskt händer, som får åskådaren att sätta sig upp och sugas in i filmen igen.

Trots att jag varken är kunnig eller något överdrivet intresserad av klädbranschen så var det ändå extremt intressant att följa Coco Chanels tid innan hon skapade sitt numera legendariska märke: Chanel. Och sista scenen med catwalken är riktigt mäktig.

”Vacker och Hemskt Obehaglig Jackson film”

Betyg: 4/5

Nominerad i:

Bästa Manliga Biroll – Stanley Tucci

The Lovely Bones är en egentligen väldigt hemsk film men samtidigt så är den en visuellt vackert film. Filmen handlar om 14 åriga Susie (Saoirse Ronan) som blir våldtagen och mördad av sin granne George Harvey (Stanley Tucci) och nu får man följa hennes familjs sorgearbete. Susie hamnar sedan i något slags påhittat fantasi land mellan jorden och himlen där hon måste komma över sin sorg för att kunna gå vidare till himlen.

Stanley Tucci är något oerhört läskigt som den psykopatiska grannen och han imponerar starkt i den här filmen. Han går runt och låtsas som ingenting och han smyger runt och spionerar om man vill bara att han ska avslöja sig själv.

Scenerna som utspelar sig i ”himlen” är fantastisk gjorda och man får verkligen den här ”bigger than life” känslan. Musiken är också stundtals väldigt bra (något som jag har märkt att alla filmer i år faktiskt har, tumme upp på det) Något jag också blev förtjust i var det oerhört skickliga kameraarbetet som var väldigt bra genomfört och kreativt och man kände en stor variation i varje scen, ett mycket stort plus för den delen.

Filmen är mörk och kuslig, man mår inte bra när man ser hur Harvey lockar stackars unga Susie ner i en underjordisk koja som han menar är till för barnen. En annan jobbig scen är en sorts ”rundtur” i himlen där Susie upptäcker alla andra flickor som den grymme Harvey har utsatt för smärta. Men i slutändan så är filmen magisk och fullkomligt utsökt rent visuellt och man kan inte klaga på sagan om ringen Jackson som står för regin, då han växlar effektivt mellan himlen och jordelivet så att säga.

”En riktigt upplyftande historia som både fäller tårar och tvingar fram skratt”

Betyg: 4/5

Nominerad i:

Bästa Animerade Film - Pete Docter

Bästa Soundtrack - Michael Giacchino

Bästa Film - Jonas Rivera, Producer

Bästa Ljudredigering - Michael Silvers and Tom Myers

Bästa Originalmanus - Screenplay by Bob Peterson, Pete Docter, Story by Pete Docter, Bob Peterson, Tom McCarthy

Pixar har än en gång skapat en fantastisk vacker och rörande film, jag skulle nog till och med påstå att det är deras hittills bästa film. Åttaåriga Carl Fredricksen sitter i en bioslang och få se en gammal film om en äventyrare vid namn Charles Muntz och han bestämmer sig då för att bli en äventyrare när han blir stor. När han sedan träffar Ellie en livlig tjej som har samma dröm så blir han genast förälskad och när de sedan gifter sig så bestämmer sig för att samla ihop pengar till Paradise Falls en drömplats för de båda att upptäcka.

Men åren går och tillslut dör Ellie och nu är den snart 70 åriga Carl ensam, tills han träffar pojkscouten Russell och de båda kommer nu att ge sig ut på en fantastisk resa som tar de ut på höga höjder (hehe) Jag fullkomligt älskar Carl och Russell de båda passar varandra perfekt då båda har samma mål fast av olika anledningar och Russell påminner mycket om Carl i sin ungdom.

Filmen har den här underbara varma humorn som bara Disney och Pixar kan bjuda oss på men Up innehåller också en del mycket sorgliga scener, där man då ser att Pixar verkligen har kommit ur den gulliga Disney världen och vågar nu ta itu med allvarligare teman.

Filmen är ett varmt och skönt animerat mästerverk i sin egen praktfullhet. Musiken är underbar och förtjänar verkligen sin Oscarsnominering. Filmen trycker på budskap såsom vänskap, äventyrslystnad, att våga ta steget ut i det okända och att låta saker och ting ha sin gång och släppa taget om det man kanske älskar mest av allt.

Kuriosa

• Up är tillsammans med Skönheten och Odjuret de ända teckande/animerade filmerna att bli nominerad som Bästa Film.
• Russell är den första asienfödde huvudkaraktären i en tecknad film.
  

”En film fylld med glädje, värme kärlek och mat…”

Betyg: 4/5

Nominerad i:

Bästa Kvinnliga Huvudroll – Meryl Streep

Julie And Julia är en film baserad på två sanna historier som här blir invävda på ett otroligt skickligt sätt. Filmen pendlar mellan de två spåren i en charmig glädjefylld atmosfär och trots att det skiljer cirka 50 år mellan de två så tappar man aldrig fokus. Julia Child som spelas mästerligt av legendaren Meryl Streep är en amerikansk kvinna som bor tillsammans med sin man i 50 talets Paris, där hon upptäcker matlagningskonsten och bestämmer sig för att skriva en kokbok: Mastering The Art of. French Cooking.

I den andra storyn flyttar Julie Powell (Amy Adams) och hennes man in en halvtaskig lägenhet, för att göra livet lättare så bestämmer sig Julie för att driva ett bloggprojekt. Hon ska på exakt ett år laga vartenda recept som finns i Julia Childs kokbok: Mastering The Art of. French Cooking. Det vill säga 524 recept på 365 dagar.

Man blir så glad av filmen att man liksom glömmer bort allt omkring för den är till bredden proppad med varm humor och vackra franska vyer. Skådespelarinsatserna är stabila och då främst av den helt enastående Meryl Streep som fick sin sextonde (!) Oscarsnominering för den här rollen, seriöst hon hade kunnat spela ett bildäck och ändå blivit nominerad!

Musiken är trevlig och stundtals är det den drivande kraften då humorn är frånvarande fast det gör inte så mycket då man fortfarande njuter. En varning vill jag påpeka om: Ser du den här filmen, jag lovar dig du kommer bli hungrig…

Kuriosa

• Den verkligen Julia Child brukar ses som "kvinnan som lärde amerika att laga och äta mat"

För att få lite variation här på mymovieworlds så har jag bestämt mig för att börja skapa listor över diverse filmgrejer. Först ut är min egen topp 10 filmskurkar lista

Plats 5:

Johnny Tapia (Bad Boys 2, 2003)

Enligt mig så är bad boys 2 en av dem bästa action/komedi filmerna inom branschen. Varför? Jo förutom all grymt adrenalinsprakande action så har de en av de mest grymmaste skurkarna jag någonsin sett. Johnny Tapia är en knarkkung i södra USA, och jag menar verkligen kung, han har en hel generation av knarkhandlare som knäböjer inför hans ord.

Det finns flera situationer ifrån filmen som märker ut honom extra, tillexempel när han ska förhandla med en knarkhandlare och för att få som han vill så ber han sin vakt ta ut en tunna och ställa den bredvid sin affärskollega i tunnan ligger en styckad människas kroppsdelar som sticker upp och blodet rinner ner längs med tunnan, säg inte att det är grymt så säg. Eller när han skjuter en av sina egna för att han glömde tvätta hans bil, helt utan någon som helst ånger utan bara kallblodigt rakt av, och just det jag glömde nämna att han är en omtyckt familjefar.

”Långtråkig maffia film med intressant informationsflöde”

Betyg: 2/5

Nominerad i:

Bästa Smink - Aldo Signoretti and Vittorio Sodano

Il Divi är en italiensk film som handlar om den verklige före detta presidenten Giulio Andreotti och hans liv både som politiker och utanför regeringshusets dörrar. Andreotti blev omvald hela sju gånge runder hans karriär. Filmen utspelar sig under hans sisa regeringsperiod som var i början av 90 talet. Under hela hans liv så misstänktes han flera gånger för att ha förbindelser under med den italienska maffian och det slutade med att han blev anklagad och dömd för att ha använt maffian som ett hjälpmedel under hans år som president.

Filmen är ganska långtråkig och innehåller oroligt många dialoger vilket naturligtvis drar ner tempot oerhört, ibland är det så mycket information på kort tid att det är svårt att smälta det och detta anser jag är filmens stora svaghet, dock så är informationen väldigt intressant och man får reda på mycket om hur det italienska samhället såg ut under denna period.

Tony Servillo som spelar Giulio Andreotti gör det otroligt bra och man verkligen känner hans depression och inre krig mellan hans ödmjuka sida hos folket och hans hemliga maffia värld. Filmen visar på ett otroligt bra sätt hur svår och komplicerad den politiska världen är och vad som egentligen står på spel i toppen hos en president. Tyvärr så är filmen alldeles för informationsrik och långtråkig för att den riktigt ska fastna, men om man är intresserad av politik speciellt italiensk så tycker jag man ska ta en titt på Il Divo.

”En irländsk saga i 2/3 D hybrid med förbryllande handling”

Betyg: 2/5

Nominerad i:

Bästa Animerade Film - Tomm Moore

Förstår ni rubriken? Kanske ni gör kanske ni inte gör men jag ska försöka sammanfatta den så gott jag kan. The Secret Of Kells är en irländsk film som är tecknad i en blandning mellan 2D och 3D vilket kan tyckas jobbigt men jag tyckte dock att det var ganska häftigt. Det jag dock inte tyckte om var själva handlingen då den liksom gick ut två olika håll och de hängde absolut inte ihop i några av ändarna. Detta gör att filmen blir nästan helt omöjligt att följa och för mig är det viktigaste en handling som man kan följa från början tillslut.

Filmen utspelar sig på 100 talet på Irland. Brendan är en kille som bor i staden Kells, han får inte gå utanför stadsmurarna för där lurar vikingarna. En dag kommer en vetenskapsman vid namn Aidan som får Brendan att utforska världen utanför murarna och även sig själv och lära honom uttrycka sin kreativitet och frihet. Han blir tillfrågad att skriva klart det sista kapitlet i en bok som ska ha en avgörande roll i kriget och nu måste alltså Brendan ge sig ut i den mörka och farliga skogen för att finna svaret på frågan: Vad ska han skriva på den sista sidan?

Animeringarna som alltid så är de fina och ganska speciella, dock så är karaktärerna riktigt tråkiga och de som är de roligaste är bara med i börja för att sedan dyka upp alldeles för sällan. Musiken är en massa klassiska irländska musikbitar och är ganska upplyftande men efter ett tag börjar man tröttna på det.

Tyvärr så kan jag inte ge den här filmen ett bättre ett betyg men jag hade velat för den tar upp viktiga saker såsom lojalitet, respekt och den fria viljan. Filmen har mycket potential och den hade kunnat bli så mycket bättre med en tydligare handling.

”Mr. Fox är verkligen fantastisk”

Betyg: 4/5

Nominerad i:

Bästa Animerade Film - Wes Anderson

Bästa Soundtrack - Alexandre Desplat

Fantastic Mr Fox är en filmversion av den älskade Roald Dahl romanen med samma namn, och det skulle inte förvåna mig om denna blir lika älskad om inte mer för den är verkligen som namnet säger fantastisk. Den handlar om Mr Fox som tillsammans med sina djurvänner lever i det fria, han var en gång i tiden den bästa jägaren av alla men han är nu pensionerad och jobbar på djurens tidning. Han är missnöjd med livet i sin håla och väljer därför att köpa ett hytt hus åt sin familj i ett träd mitt emot de elaka bönderna Bunce, Boggis och Bean som äger varsin gård med olika tillgångar. Mr Fox kan inte låta bli och bestämmer sig för att än en gång ta på sig rånarluvan, när bönderna upptäcker stölden så utbrister ett krig mellan de och djuren.

Animationerna är otroligt coola och väldigt annorlunda än de allt vanligare datoranimerade figurerna vilket känns som en frisk fläkt och samtidigt skönt att det faktiskt finns alternativ till Dreamworks och Pixar. Detaljer i filmen är helt enastående och man sitter och funderar på hur lång tid det lär ha tagit att skapa allt från landskap till karaktärer. Musiken i filmen är oerhört bra och har en salig blandning med allt från klassiska pianomelodier till Rolling Stones.

Ensemblen som utgör rösterna är nog mest imponerade jag har någonsin hört i en animerad film lyssna här: George Clooney (Mr. Fox), Meryl Streep (Mrs. Fox), Bill Murray (Clive Badge), Owen Wilson (Coach Skip), Michael Gambon (Bean) och Willem Dafoe (Rat) Imponerande var ordet!

Fantastic Mr. Fox är en underbart vacker och trevlig film som värmer en inombords med tidigare nämnda häftiga animationer och grymt soundtrack men också med en skön och vältajmad humor som alla kan skratta åt, detta är verkligen en film för alla.

Kuriosa

• Detta är den första stop-motion animerade filmen som sponsroas av 20th Century Fox
• Rösten till Mrs Fox var först planerad till Cate Blanchett men hon hoppade av, anledning okänd

”Gilliams fantasi värld bjuder på allt och ingenting”

Betyg: 3/5

Nominerad i:

Bästa Scenografi - Dave Warren and Anastasia Masaro;  Set Decoration: Caroline Smith

Bästa Kostym - Monique Prudhomme

Halvvägs genom filmandet så avled Heath Ledger tragiskt och detta är väl tyvärr den största anledningen till att denna film ens är känd. Filmen handlar om tusenåriga Dr. Parnassus (Christopher Plummer) som reser runt med ett teaterekipage. Anledningen till Parnassus ålder är att han fick ett evigt liv av djävulen spelad av Tom Waits, han får leva så länge som han offrar sitt barn när detta når 16 år. När då Parnassus dotter Valentina (Lily Cole) sextonårsdag börjar närma sig så dyker djävulen upp och erbjuder ett nytt erbjudande och en chans för Parnassus att slippa undan.

Han utmanar Parnassus om den som först kan samla ihop fem själar innan hennes dag vinner, vinner Parnassus så slipper han betala skulden och vinner djävulen så behåller djävulen Valentina för alltid. Hur samlar han ihop själar då? Jo han lockar in folk in i en spegel. En spegel som också är en portal till Parnassus minst sagt röriga inre. En dag träffar teatersällskapet Tony (Heath Ledger, Johnny Depp, Jude Law, Colin Farrell) en man som har en del planer på att få teatern att bli bättre.

Filmens foto är stundtals otroligt vackert och en del spegelvärldar är fantastiska medans andra är betydligt sämre. Min favorit är den med flygande näckrosblad. Det har varit mycket snack om Heath Ledger och hans body doubles men för mig var det samspelet mellan Christopher Plummer och Tom Waits som är den stora behållningen de spelar sina roller perfekta och de ger en både allvarlig sida samtidigt som en humoristisk sida av filmen. Tyvärr så tycker jag att filmen tappar avsevärt fram emot slutet och jag skulle säga att de sista 20 minuterna är totalt hysteriska och bara ett ända stort kaos som inte säger någonting alls.

Filmen är till det yttersta fyllt med konstiga världar som består av stegar som går upp till himlen, kobrafloder, operahus med barn och presidenter och i princip allt annat som du inte trodde man kunde komma på. För att ens kunna klara av den här filmen så måste man verkligen låta sin fantasi flyga iväg, man måste alltså inte ha några som helst begränsningar eller regler att spela efter, för det är just det som Gilliam gör för detta är hans egen skapande skruvade värld och då får man lära sig att spela efter hans regler.

Kuriosa

• Detta är Heath Ledgers sista film och i hans ställe lät de Johnny Depp, Colin Farrell och Jude Law dela på arbetet.
• Svenske skådespelaren Peter Stormare gör en liten roll som president

”Smärtsam historia om krigets oskyldiga”

Betyg: 4/5

Nominerad i:

Bästa manliga biroll - Woody Harrelson

Bästa Origanalmanus - Alessandro Camon and Oren Moverman

Woody Harrelson gör sitt livs roll som Kuwaitveteranen Tony Stone i denna fasansfullt verkliga drama film. Filmen handlar om den hemkommande Iraksoldaten Will Montgomery (Ben Foster) som förflyttas från fältsoldat till Casual Notification Service det vill säga de soldater som går ut till anhöriga för att meddela de att deras son/dotter/man/fru har blivit dödade i kriget. Just denna process är oerhört jobbig att bevittna då den är väldigt skickligt berättad och filmad och detta är den stora anledningen till att filmen är så pass realistisk.

Will får lära sig en massa principer och regler som man ska rätta sig efter för att göra jobbet så ”enkelt” som möjligt, men när de väl ska framföra nyheterna till familjerna så är det lika svårt att se ändå. Filmen hade aldrig varit så här bra utan två fantastiska rollprestationer av Ben Foster men framförallt utav Woody Harrelson. Han spelar med en fullständigt övertygande pondus blandat med en viss sårbarhet som krigsveteran.

Filmen är djup och tar verkligen vara på folks åsikter om militären och det gör att den här filmen inte blir amerikansk och patriotisk vilket höjer realismen i filmen ännu mer. Jag tycker dock att filmen tappar mer ju längre filmen fortlöper och man går mer och mer ifrån sin ursprungliga tråd och istället inriktas historien på Will och Tonys liv utanför armén, jag tycker att det är lite tråkigt att man inte löpte linan ut men ändå så blev det en frisk fläkt och en slags lättnad att få se något annat än gråtande och hjärtekrossande scener där folk får höra sina anhörigas namn på dödslistan.

Kuriosa

• Filmen har fått mycket fina recensioner världen över och den återkommer på flera topp tio listor under 2009 års bästa filmer.

För att få lite variation här på mymovieworlds så har jag bestämt mig för att börja skapa listor över diverse filmgrejer. Först ut är min egen topp 10 filmskurkar lista

Plats 6:

Sweeney Todd (Sweeney Todd: The Barber of Fleet Street, 2007)

Blodet bokstavligen forsar fram i denna Tim Burton skräck/musikal och mitt i allt rött får vi se Johnny Depp som barberaren Sweeney Todd. Han kommer tillbaka till England efter att ha blivit iväg skickad och bestulen på sitt livs kärlek. Denna aspekt gör att Sweeney Todd inte är en klassisk skurk utan han framställs faktiskt som den gode i filmen då han vill hämnas på den personen som snodde hans fru.

Men samtidigt så har jag svårt och se hur en person som skär halsen utav cirka 300 personer för att sedan bränna de i ugnen och använda de som pajingredienser ska vara en god person. Sweeney Todd ser därtill riktigt hemskt ut med sitt rufsiga galna hår och sitt vita ansikte med mörka ögon. Och hur dödar han sina ”kunder” då, jo han börjar med att raka skägget som en vanlig barberare och på så sätt så skapar han ingen misstanke och i och med den glada musiken så misstänker man ingenting alls tills han tar ett stadigt grepp och huvudet och fullständigt går loss och vid ett tillfälle så är hela hans rum rött så att säga.

Sweeney Todd ingår i kategorin tragiska skurkar då han förmodligen egentligen inte är ond utan bara haft otur men jag tycker det faktiskt ger mer djup till karaktären vilket också ger honom en plats på den här listan.

För att få lite variation här på mymovieworlds så har jag bestämt mig för att börja skapa listor över diverse filmgrejer. Först ut är min egen topp 10 filmskurkar lista

Plats 7:

Silas (Da Vinci Koden, 2006)

Paul Bettany lyckas i sin roll som Silas krypa oss in på skinnet så nära att vi inte vill se honom mer. Hans kritvita hy och iskalla blå ögon är en sådan kuslig syn att man inte lägger märke till alla hans ärr på kroppen. I en scen när Silas piskar sig själv inför gud är så hemsk att se och man tänker: Om han nu är villig att utsätta sig själv för sådan smärta undra då vad han kan göra mot andra?

Silas har en hes röst och enligt mig så finns det knappt något läskigare än en skurk som handlar åt Gud så att säga då han är tydligt hjärntvättad och ser allt som en gärning. Vad det än är för handling. Han är dessutom en munk så han går runt i sin munkklädnad på natten och smyger runt och bara det gör att han hamnar på den här listan. Paul Bettany var ett genidrag av Ron Howard (Regissören) för att se honom som Silas är bland det bland det läskigaste du lär se på film.

”En animerad skräck historia som lyfter ens leende”

Betyg: 3/5

Nominerad i:

Bästa Animerade Film - Henry Selick

10 åriga Coraline och hennes familj flyttar in i det rosa kråkhuset på landet. Till en början så verkar Coraline inte så nöjd och hennes missnöje syns igenom henne. Coraline hittar en gömd dörr bakom tapeten och dörren tar henne på natten in i en fantastisk parallell värld där allt är magisk och fyllt av färger och musik. Dock så är det något skumt med hennes fake föräldrar ja förutom då det att de har knappar som ögon…

Coraline märker slutligen att allt i den andra världen bara är bluff och att den styrs av hennes andra mamma som egentligen är en ond häxa. Coraline måste nu rädda sig själv och hennes riktiga föräldrar som är tillfångatagna i den andra världen.

Filmen är oerhört snyggt ritad och karaktärerna är lustiga och ganska extrema i all sin skönhet. En del scener är grymt häftiga och ljuvliga. Filmen är i sin helhet vacker och fin med en del ganska läskiga delar. Coraline är en vacker och njutbar film men det är ingen vanlig gullig animerad Disney film utan här får man vara beredd på att hoppa till lite då och då, något jag inte alls säger emot.

Kuriosa

• Filmens producent Henry Selick är samma som har gjort The Nightmare Before Christmas
• Filmen är baserad på romanen med samma namn

”Ett segdraget mysterium i en grå vardag”

Betyg: 3/5

Nominerad i:

Bästa Foto - Christian Berger

Das Weisse Band som filmens originaltitel lyder utspelas sig i en liten tysk by precis innan första världskrigets utbrott, men ändå så är stämningen långt ifrån fridfullt. Det börjar med att en ridande doktor råkar ut för en ”olycka” då hans häst föll över ett spänt snöre längs marken och nu börjar det surra i byn om vem som gjorde det. Stämningen blir inte bättre då en sädeslada eldas upp, en person hänger sig och två barn blir torterade i byn och inget verkar ha varit närvarande vid någon av händelserna.

Filmen har en lång och stundtals riktigt dryg dialog vilket gör att tempot dras ner onödigt mycket mer än vad den egentligen behöver. Scenerna är också stundtals lite väl utdragna då det händer ofta att det är knäpptyst långa stunder. Filmen är otroligt deprimerande då alla i byn naturligtvis är skakade av händelserna och man känner med folket när de får dåliga nyheter stup i kvarten.

Dock så är storyn extremt intressant och man blir snabbt indragen och man vill veta vem som står bakom allt om det nu är en och samma person det vill säga. Musiken är faktiskt stundtals bra och upplyftande vilket visserligen inte passar in i filmen men det är glad och rytmsikt och det ska man inte klaga på när man ändå får se så mycket annat hemsk i filmen. Det tyska film språket är inte lika fint som ryskan men den funkar och framförallt i den här sortens filmer och man måste medge att man hajar till rejält när någon skriker på tyska.

Das Weisse Band är en lång och segdragen detektivstory som tar lång tid att bita sig igenom men har man väl gjort det då tycker jag filmen fatiskt är bra.

”Platt handling i en fantastisk omgivning”

Betyg: 3/5

Nominerad i:

Bästa Kostym - Janet Patterson

Bright Star är som de flesta andra filmer som tar oss tillbaka till herrgårds England på 1800 talet: Fantastiska kläder, underbart foto och stabila prestationer men med en väldigt platt och händelselös handling. Förra året såg jag The Duchess som liknar den här filmen otroligt mycket men med en skillnad Duchess hade faktiskt ett triangel drama vilket gjorde den filmen till den bättre av dessa två. Bright Star handlar dock om Fanny Brawn (Abbie Cornish) som bor på en fin herrgård/hotell som hyr ut rum år förbipasserande.

En dag dyker poeten John Keats (Ben Whishaw) upp och de båda faller direkt för varandra, problemet är att John inte har några pengar och kan därför inte finansiera något officiellt äktenskap, så de bestämmer sig för att hålla sin kärlek under ytan och istället skickar de lappar fram och tillbaka mellan varandra för att uttrycka sina känslor. När sedan John drabbas av tuberkulos och senare dör så brister det för Fanny, hon förblir änka och bär sorgen med sig hela livet ut.

Filmen har ett så vackert och högtidligt poetiskt språk att det nästan är överdrivet men just i den här filmen passade det väldigt bra in och det är just dessa bitar där filmen är som bäst. Fotot är oerhört vackert och filmen har lyckats fånga något magisk ljus över varenda scen så det känns nästan som man drömmer allting. Framförallt en scen där Fanny sitter i sitt rum fyllt av fjärilar och soljus som kastar sig in i rummet är ett mästerverk för ögat.

Men som sagt så har filmen en ganska tunn handling och man letar desperat efter något annat att fokusera på men det går liksom inte riktigt och detta är tyvärr ett stort problem för många ”herrgårds – filmer” som jag kallar de. Då de oftast handlar mest om en kärleksaffär vilket jag inte roas överdrivet av.

Kuriosa

• Filmen baseras på den verkligen John Keats och dennes kärleksrelation med Fanny, John Keats är en av englands mest älskade poeter men hans dikter blev kända först efter hans död, hans viloplats är i Rom.
• I filmen så citerar John och Fanny några av Keats riktiga dikter såsom The Eve of St Agnes och Ode to a Nightingale.

”Ett oförglömligt äventyr i sann Disney anda”

Betyg: 4/5

Nominerad i:

Bästa Animerade Film - John Musker and Ron Clements

Bästa Låt - Randy Newman ("Almost There")

Bästa Låt - Randy Newman ("Down in New Orleans")

Kom ni ihåg 90 talet? Det var då Disney var nummer ett och spottade ut mästerverk såsom Bernard och Bianca, Aladdin, Lejonkungen, Skönheten och Odjuret och Pocahontas. Den tiden är dock förbi och numera är det Pixar och Dreamworks som slåss om guldmedaljen. Men de två kommer aldrig åstadkomma den magin, glädjen och minnena som Disneys tecknade filmer bjuder oss på. Prinsessan Och Grodan är inget undantag.

Filmen handlar som det låter om prinsessan Tiana som bor i 20 talets New Orleans vars högsta dröm är att få öppna sin helt egen restaurant. Men hon saknar pengar så hon kämpar sig fram genom livet och jobbar dubbelt. Samtidigt besöker prins Naveen staden och han har också ont om pengar och han är på jakt efter en prinsessa som han kan gifta sig med. Tianas bortskämda och rika barndoms vän Charlotte blir den lyckliga som ska gifta sig med Naveen. Tyvärr är det inte alltid så lätt. Skuggmannen Doktor Facilier förvandlar Naveen till en groda och förvandlar Naveens assistent till Naveen så att han de ska fejka ett bröllop då skuggmannen ska ta alla pengar.

Naveen (grodan) rymmer och träffar Tiana och de tror att förtrollningen bryts om Tiana kysser honom men än en gång så slår planen baklås och nu förvandlas hon också till en groda. Nu måste Tiana och Naveen ta sig till mamma Odie (en gammal trolldomskvinna i träsket) för at bryta magin.

Filmen är allt man förväntar sig av en Disneyrulle: fantastiska animeringar (handgjorda!), underbara karaktärer och en sådan skön och härlig musik att man nästan blir tårögd av det faktum att det blir färre och färre av den här sortens film. Filmen har en rolig humor och som ett Disneyfan så känner man sig naturligtvis igen då man har de klassiska karaktärerna man har prinsessan, de stereotypa prinsarna och de roliga bifigurerna och den onda ser alltid ut som en trollkarl med anorexia.

Man måste erkänna att det var med lite nostalgi känsla som man såg den här filmen, man drömde sig tillbaka ett tag till sina favoriter under förrförra (!) decenniet och jag måste ge en applåd till Disney som vågade bryta mönstret med alla datorgenererade filmer och här kommer man med en film som levererar precis det som Disney är bäst på: Magi.

Kuriosa

• En av rösterna görs av tvprofilen Oprah Winfrey.
• I USA under januari månad hade cirka 50 barn mestadels flickor under 10 år, fått salmonella efter att de hade försökt kopiera Tiana och kysst en groda.

”Ett rörande drama med underbara prestationer”

Betyg: 4/5

Nominerad i:

Bästa Kvinnliga Skådespelare - Gabourey Sidibe

Bästa Kvinnliga Biroll - Mo’Nique

Bästa Regi - Lee Daniels

Bästa Redigering - Joe Klotz

Bästa Film - Lee Daniels, Sarah Siegel-Magness and Gary Magness,

Bästa Manus Efter Annan Förlaga - Geoffrey Fletcher

Claireece Precious Jones (Gabourney Sidibe) är en svart, överviktig tonårstjej vars största dröm är att bli en popstjärna som älskas av hela världen, dock så ser hennes verklighet allt annat än älskvärt ut. Hon har problem i skolan, hon misshandlas av sin mamma och hon är dessutom gravid för andra gången. Men tack vare hennes enorma viljestyrka så står hon märkligt nog ut med sin vardag. Hennes mamma Mary Lee Johnston som spelas utav Mo'Nique är filmens mörkaste karaktär, och det är inte lite det, många karaktärer i filmen har problem av diverse slag det är därför som det är extra roligt och skönt när det äntligen vänder för alla personer inblandade.

Filmen är oerhört skickligt berättad då regissören Lee Daniels använder allt från drömmar till flashbacks för att ge oss hela berättelsen. Eftersom Precious som hon oftast blir kallad för hamnar i trubbel så bestämmer hon sig i smyg för att börja på en alternativ skola för de lite sämre ställda i samhället och här får vi möta den glade och optimistiska läraren Ms. Blu Rain (Paula Patton) och hon är en av få positiva vindar i filmen vilket gör att man inte blir alltför deprimerad.

Daniels håller verkligen inte igen på alla hemskheter utan snarare tvärtom och vissa scener är faktiskt rent motbjudande att se på, men har trots det så har Precious en skön atmosfär där kärlek och lojalitet har centralpositioner. Filmen har blivit hyllad av många och jag är beredd att ställa mig i samma kö för detta är en mycket rörande och vacker film att se på.

Kuriosa

• I en av rollerna ser vi Mariah Carey
• Filmen är baserad på novellen Push av Sapphire som också medverkar i fimen

”Ett ofantligt roligt missförstånd med minnesvärda karaktärer”

Betyg: 5/5

Nominerad i:

Bästa Manus Efter Annan Förlaga - Jesse Armstrong, Simon Blackwell, Armando Iannucci, Tony Roche

Peter Capaldi heter mannen som spelar den arroganta, stressade, arga presschefen Malcolm Tucker med ett språk som får en att skratta hysteriskt genom hela filmen. Han spelar med en sådan karisma och inlevelse och han levererar några av de absolut roligaste citaten som någonsin sagts på film. Filmen In the Loop handlar om den engelska ministern Simon Frost (Tom Hollander) som lyckas försäga sig i en intervju angående ett eventuellt krig, vilket skapar nära på panik hos de engelska och brittiska politikerna och nu måste Frost ta sig till Washington för att reda ut soppan.

Det visar sig dock senare att en person inom någon av de två länderna har läckt ut andra uppgifter angående kriget och nu jobbar de tillsammans för att lista ut vem det är. Och att få se dessa båda pressgrupperna arbeta ihop är en stor njutning då allting går exakt som de inte vill. Filmen har ett rappt tempo så man blir aldrig uttråkad, musiken är väl inte den bästa men den duger och handlingen är tillräckligt skruvad för att hålla en på rätt spår men ändå sitter man och funderar, dock så är det karaktärerna i filmen som verkligen är det bästa.

Förutom nyss nämnda Malcolm Tucker (Peter Capaldi) så har vi Toby (Chris Addison) som är en mesig och ganska värdelös assistent åt den minst lika mesiga och värdelösa Frost vilket gör att varje gång dessa två hittar på något går det alltid åt pipsvängen och en oerhört rolig scen är när de sitter i en poliseskorterad limousine på väg till vita huset så beter sig som två små pojkar i en godisaffär de sticker ut sina huvuden ur fönstret och bara njuter, precis som jag.

Att filmen bara har blivit nominerad i en enda kategori är helt osannolikt då jag i alla fall tycker att Capaldi verkligen lyser i denna film och förtjänar åtminstone en nominering men vare sig om den vinner eller inte så är detta den absolut roligaste filmen från 2009.

Kuriosa

• Filmen är som en slags spinoff till den brittiska tv serien The Thick Of It

För att få lite variation här på mymovieworlds så har jag bestämt mig för att börja skapa listor över diverse filmgrejer. Först ut är min egen topp 10 filmskurkar lista

Plats 8:

Francis "Frank" Costello (The Departed, 2006)

När Jack Nicholson klampar in genom dörren som Frank Costello, så bör man hålla sig på avstånd och främst hålla käft. Han hör allt du säger och han tvekar inte att skjuta skallen av dig om du säger något han inte tycker om. Frank Costello är en klassisk maffiaboss i de kriminella regionerna i Bostons skumkvarter och han är verkligen kungen där. Allt han hör, ser, rör vid är hans och han är inte sen att bevisa det så att säga.

Jag tror aldrig jag har hört ordet ”fuck” sägas så många gånger av en karaktär under någon film som Frank Costello, och att försöka räkna är helt hopplöst då man tappat räkningen redan efter 25 minuter. Frank har ingen som helst respekt för dig eller din familj då han hotar allt och alla i sin närhet. Sedan att han ser ut som en galning gör ju inte att han blir snällare.

”Michael Moore levererar i en tät smutskastningsdokumentär”

Betyg: 3/5

Michael Moore är mannen som i princip på egen hand har lyckats få halva USA att slita sig i håret av ilska och den andra halvan att hylla honom som en ett filmiskt geni. Hans dokumentärer har tagit världen med storm och de har helt klart ändrat synen på vad som är sanning och vad som är hyckleri. Fahrenheit 9/11 är en av hans mest hyllade filmer och den fick dessutom den längsta stående ovationen någonsin på filmfestivalen i Cannes: 15 minuter och 25 sekunder.

Michael Moore blandar allvar och humor på ett oerhört bra sätt och han vet exakt var han ska sätta in stötarna för att nå maximal effekt. Filmen handlar i princip om Michael Moores syn på hur USA blev efter elfte september attackerna och om hur Bush kom till makten. Man märker tydligt ur Moores bush hat ständigt är närvarande, han ger inga som helst chanser för eget tänkande eller egna slutsatser utan detta är Moores egen syn på Bush vilket man helt enkelt bara får köpa.

Detta är långt ifrån hans bästa film men den är oerhört intressant på vissa punkter såsom Bush familjens affärsrelationer med bin laden, hur det kommer sig att inga senatorers barn är med i militären och liknande och det är just på dessa ställen som filmen höjer nivån och verkligen gräver djupt in i USA:s politik. Är man politiskt intresserad eller bara ogillar bush så är det här filmen för dig.

Kuriosa

• Filmen har granskats av diverse journalister och man har kommit fram till att det finns åtminstone två delar som är osanning dock har det inte kommit fram vilka.
• Filmen släpptes i Juni 2004 knappt 4 månader innan valet i USA, Moore hopades att filmen skulle se till att Bush inte valdes om.

Bästa Film

• “Avatar” James Cameron and Jon Landau, Producers
• “The Blind Side” Gil Netter, Andrew A. Kosove and Broderick Johnson, Producers
• “District 9” Peter Jackson and Carolynne Cunningham, Producers
• “An Education” Finola Dwyer and Amanda Posey, Producers
• “The Hurt Locker” Kathryn Bigelow, Mark Boal, Nicolas Chartier and Greg Shapiro, Producers
• “Inglourious Basterds” Lawrence Bender, Producer
• “Precious: Based on the Novel ‘Push’ by Sapphire” Lee Daniels, Sarah Siegel-Magness and Gary Magness, Producers
• “A Serious Man” Joel Coen and Ethan Coen, Producers
• “Up” Jonas Rivera, Producer
• “Up in the Air” Daniel Dubiecki, Ivan Reitman and Jason Reitman, Producers

Bästa Manliga Skådespelare

• Jeff Bridges in “Crazy Heart”
• George Clooney in “Up in the Air”
• Colin Firth in “A Single Man”
• Morgan Freeman in “Invictus”
• Jeremy Renner in “The Hurt Locker”

Bästa Manliga Biroll

• Matt Damon in “Invictus”
• Woody Harrelson in “The Messenger”
• Christopher Plummer in “The Last Station”
• Stanley Tucci in “The Lovely Bones”
• Christoph Waltz in “Inglourious Basterds”

Bästa Kvinnliga Skådespelare

• Sandra Bullock in “The Blind Side”
• Helen Mirren in “The Last Station”
• Carey Mulligan in “An Education”
• Gabourey Sidibe in “Precious: Based on the Novel ‘Push’ by Sapphire”
• Meryl Streep in “Julie & Julia”

Bästa Kvinnliga Biroll

• Penélope Cruz in “Nine”
• Vera Farmiga in “Up in the Air”
• Maggie Gyllenhaal in “Crazy Heart”
• Anna Kendrick in “Up in the Air”
• Mo’Nique in “Precious: Based on the Novel ‘Push’ by Sapphire”

Bästa Animerade Film

• “Coraline” Henry Selick
• “Fantastic Mr. Fox” Wes Anderson
• “The Princess and the Frog” John Musker and Ron Clements
• “The Secret of Kells” Tomm Moore
• “Up” Pete Docter

Scenografi

• “Avatar” Art Direction: Rick Carter and Robert Stromberg; Set Decoration: Kim Sinclair
• “The Imaginarium of Doctor Parnassus” Art Direction: Dave Warren and Anastasia Masaro; Set Decoration: Caroline Smith
• “Nine” Art Direction: John Myhre; Set Decoration: Gordon Sim
• “Sherlock Holmes” Art Direction: Sarah Greenwood; Set Decoration: Katie Spencer
• “The Young Victoria” Art Direction: Patrice Vermette; Set Decoration: Maggie Gray

Foto

• “Avatar” Mauro Fiore
• “Harry Potter and the Half-Blood Prince” Bruno Delbonnel
• “The Hurt Locker” Barry Ackroyd
• “Inglourious Basterds” Robert Richardson
• “The White Ribbon” Christian Berger

Kostym

• “Bright Star” Janet Patterson
• “Coco before Chanel” Catherine Leterrier
• “The Imaginarium of Doctor Parnassus” Monique Prudhomme
• “Nine” Colleen Atwood
• “The Young Victoria” Sandy Powell

Regissör

• “Avatar” James Cameron
• “The Hurt Locker” Kathryn Bigelow
• “Inglourious Basterds” Quentin Tarantino
• “Precious: Based on the Novel ‘Push’ by Sapphire” Lee Daniels
• “Up in the Air” Jason Reitman

Dokumentär

• “Burma VJ” Anders Østergaard and Lise Lense-Møller
• “The Cove” Nominees to be determined
• “Food, Inc.” Robert Kenner and Elise Pearlstein
• “The Most Dangerous Man in America: Daniel Ellsberg and the Pentagon Papers” Judith Ehrlich and Rick Goldsmith
• “Which Way Home” Rebecca Cammisa

Dokumentär Kortfilm

• “China’s Unnatural Disaster: The Tears of Sichuan Province” Jon Alpert and Matthew O’Neill
• “The Last Campaign of Governor Booth Gardner” Daniel Junge and Henry Ansbacher
• “The Last Truck: Closing of a GM Plant” Steven Bognar and Julia Reichert
• “Music by Prudence” Roger Ross Williams and Elinor Burkett
• “Rabbit à la Berlin” Bartek Konopka and Anna Wydra

Filmredigering

• “Avatar” Stephen Rivkin, John Refoua and James Cameron
• “District 9” Julian Clarke
• “The Hurt Locker” Bob Murawski and Chris Innis
• “Inglourious Basterds” Sally Menke
• “Precious: Based on the Novel ‘Push’ by Sapphire” Joe Klotz

Utländsk film

• “Ajami” Israel
• “The Secret in Their Eyes (El Secreto de Sus Ojos)” Argentina
• “The Milk of Sorrow (La Teta Asustada)” Peru
• “A Prophet (Un Prophète)” France
• “The White Ribbon (Das Weisse Band)” Germany

Smink

• “Il Divo” Aldo Signoretti and Vittorio Sodano
• “Star Trek” Barney Burman, Mindy Hall and Joel Harlow
• “The Young Victoria” Jon Henry Gordon and Jenny Shircore

Soundtrack

• “Avatar” James Horner
• “Fantastic Mr. Fox” Alexandre Desplat
• “The Hurt Locker” Marco Beltrami and Buck Sanders
• “Sherlock Holmes” Hans Zimmer
• “Up” Michael Giacchino

Bästa Sång

• “Almost There” from “The Princess and the Frog” Music and Lyric by Randy Newman
• “Down in New Orleans” from “The Princess and the Frog” Music and Lyric by Randy Newman
• “Loin de Paname” from “Paris 36” Music by Reinhardt Wagner Lyric by Frank Thomas
• “Take It All” from “Nine” Music and Lyric by Maury Yeston
• “The Weary Kind (Theme from Crazy Heart)” from “Crazy Heart” Music and Lyric by Ryan Bingham and T Bone Burnett

Bästa Animerade Kortfilm

• “French Roast” Fabrice O. Joubert
• “Granny O’Grimm’s Sleeping Beauty” Nicky Phelan and Darragh O’Connell
• “The Lady and the Reaper (La Dama y la Muerte)” Javier Recio Gracia
• “Logorama” Nicolas Schmerkin
• “A Matter of Loaf and Death” Nick Park

Bästa Kortfilm

• “The Door” Juanita Wilson and James Flynn
• “Instead of Abracadabra” Patrik Eklund and Mathias Fjellström
• “Kavi” Gregg Helvey
• “Miracle Fish” Luke Doolan and Drew Bailey
• “The New Tenants” Joachim Back and Tivi Magnusson

Ljudredigering

• “Avatar” Christopher Boyes and Gwendolyn Yates Whittle
• “The Hurt Locker” Paul N.J. Ottosson
• “Inglourious Basterds” Wylie Stateman
• “Star Trek” Mark Stoeckinger and Alan Rankin
• “Up” Michael Silvers and Tom Myers

Ljudmixning

• “Avatar” Christopher Boyes, Gary Summers, Andy Nelson and Tony Johnson
• “The Hurt Locker” Paul N.J. Ottosson and Ray Beckett
• “Inglourious Basterds” Michael Minkler, Tony Lamberti and Mark Ulano
• “Star Trek” Anna Behlmer, Andy Nelson and Peter J. Devlin
• “Transformers: Revenge of the Fallen” Greg P. Russell, Gary Summers and Geoffrey Patterson

Specialeffekter

• “Avatar” Joe Letteri, Stephen Rosenbaum, Richard Baneham and Andrew R. Jones
• “District 9” Dan Kaufman, Peter Muyzers, Robert Habros and Matt Aitken
• “Star Trek” Roger Guyett, Russell Earl, Paul Kavanagh and Burt Dalton

Manus

• “District 9” Written by Neill Blomkamp and Terri Tatchell
• “An Education” Screenplay by Nick Hornby
• “In the Loop” Screenplay by Jesse Armstrong, Simon Blackwell, Armando Iannucci, Tony Roche
• “Precious: Based on the Novel ‘Push’ by Sapphire” Screenplay by Geoffrey Fletcher
• “Up in the Air” Screenplay by Jason Reitman and Sheldon Turner

Manus efter annan förlaga

• “The Hurt Locker” Written by Mark Boal
• “Inglourious Basterds” Written by Quentin Tarantino
• “The Messenger” Written by Alessandro Camon & Oren Moverman
• “A Serious Man” Written by Joel Coen & Ethan Coen
• “Up” Screenplay by Bob Peterson, Pete Docter, Story by Pete Docter, Bob Peterson, Tom McCarthy

”Actionfylld spionparodi som underhåller som tusan”

Betyg: 4/5

Jag brukar avsky parodifilmer såsom Epic Movie, Meet the spartans och Scary Movie men Get Smart är inte bara en parodi utan också en hyllning vilket gör denna film till något utöver det vanliga. Get Smart är inte någon riktigt usel B produktion som man oftast förknippar parodier på utan get smart gör spion parodin till ett konstverk och det kan man också se när man ser vilka skådespelare som är med. Den kändaste parodiskådespelerskan är nog Carmen Electra vilket säger det mesta men här ser vi Steve Carell som agent 86 och Anne Hathaway som agent 99 vilket jag tycker tyder på kvalité. Filmens handling är visserligen ganska platt och det finns inte så mycket mer för karaktärerna att röra sig med men det de får gör de jättebra.

Handlingen utspelar sig i USA modern tid. CONTROL som är en slags underrättelsetjänst får nys om ett kärnvapen hot mot nationen och samtidigt attackeras byrån av samma terrorister. Nu är alla aktiva fältagenters identiteter offentliga vilket gör att före detta analytikern Maxwell Smart blir nu agent 86 och en pensionerad agent kopplas även agent 99 och de ska nu tillsammans försöka reda ut vem som står på vilken sida.

Filmen har ett högt tempo, fartfylld action och stundtals humor på den allra högsta nivån och trots att filmen nästan är två timmar lång så flyger tiden framåt och man har roligt hela vägen. Filmen är såklart inget filmiskt mästerverk, men man ska se filmen som en komedi film med glimten i ögat och med ett barnsligare sinne och gör man det då är den här filmen ett sant nöje att beskåda.

Kuriosa

• Get Smart är från början en amerikansk tv serie som sändes i mitten av 60 talet.
• Enligt rykten så hörde CIA av sig till filmteamet, det visade sig att vissa löjliga prylar från filmen faktiskt hade använts på riktigt
• I en av rollerna får vi se Masi Oka som spelar Hiro Nakamura i tv serien Heroes

För att få lite variation här på mymovieworlds så har jag bestämt mig för att börja skapa listor över diverse filmgrejer. Först ut är min egen topp 10 filmskurkar lista:

Plats 9

Lord Voldemort (Harry Potter Serien, 2001-2011)

På plats 9 hittar vi han som inte får nämnas vid namn, Lord Voldemort. Ni vet han som terroriserar trollkarlar och mugglare i JK Rowlings fantastiska bokserie. Vare sig om man gillar filmversionen av Harry Potter serien eller inte så har de lyckats med att överföra Voldemort på ett mycket imponerande sätt. Inte nog med att han ser fruktansvärt ond ut, han saknar en ordentlig näsa, han har tomma mörka ögon och en kropp och huvud som är lite av en blandning mellan orm och skellett. Ralph Fiennes gör ett mycket bra jobb som mörkrets herre då han pressar fram sin alldeles hesaste och slemmigaste röst för att låta så ond som möjligt.

Efter att ha läst klart bok nummer 4 i serien så var jag oerhört taggad på att äntligen få se Lord Voldemort ”födas” i fjärde filmen då detta var min favoritdel i boken. Filmen var (för att vara snäll) så fruktansvärt dålig att jag skämdes för att se den, men Voldemort scenen i slutet är bland det häftigaste man kan se, för mig att det den lätt bästa entrén för en skurk i film någonsin. Voldemort lyckas manipulera alla i sin närhet och fler och fler ansluter sig till honom under serien och hans mål: att döda Harry och bli den mäktigaste trollkarlen i världen. För mig så överträffar ”film Voldemort” alla mina förväntningar jag hade och det är helt klart den bättre Voldemort jämfört med boken.

För att få lite variation här på mymovieworlds så har jag bestämt mig för att börja skapa listor över diverse filmgrejer. Först ut är min egen topp 10 filmskurkar lista. Jag börjar på plats 10 och cirka en gång i veckan läggs ett nytt namn till på listan.

Plats 10:

Karl Hertz (Shoot Em´ Up, 2007)

Shoot Em Up har det mesta som de andra inom filmerna inom action genren har men det som denna film unikt har är en riktigt bra skurk. Karl Hertz som spelas utav Paul Giamatti är ruggigt bra minst sagt. Karl Hertz är ingen vanlig kulsprutande gangster utan han är en forskare som är ute efter ett barns DNA. Karl är lugn och sansad person vilket gör att han aldrig blir stressad och därför så är misstagen väldigt få om ens någon alls. Detta gör att man inte kan lura honom för han är alltid förberedd på det värsta och han verkar ofta vara steget före hela tiden.

Han är inte direkt vältränad heller utan han är tunnhårig och har ölmage men det kompenserar han med ett briljant taktiskt tänkande och han är ganska grym stundtals. Tillexempel så öppnar han eld mitt under en förlossning, bryter hela handen på en av hans fiender och han gör allt för pengar. Det kallar jag en riktigt ond gubbe. Karl Hertz hamnar på den här listan för att han inte ser ut som en vanlig skurk utan helt enkelt som en pengagirig forskare som är villig att gå över gränsen för att få det han vill ha även om ett litet nyfött barn skulle komma i vägen.