mymovieworlds

”Will Smith briljerar i ett fantastiskt underdog drama”

Originaltitel: The Pursuit of Happyness

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0454921/

År: 2006

Regissör: Gabriele Muccino

Skådespelare: Will Smith,  Jaden Smith, Thandie Newton

Lycka? Vad är egentligen lycka? Är lycka ett liv fullt av pengar och lyx i överflöd eller är det närhet, ömhet och kärlek från sina närmaste? I denna rörande film så kan man verkligen ställa sig den frågan. Chris Gardner (Smith) är en försörjande pappa som försöker skrapa ihop pengar till den lilla kassa familjen har. Han går runt hos olika företag och tvingas sälja en dyr maskin som ingen annan behöver eller har råd med. Efter ett tag så tröttnar tillslut hans flickvän och hon lämnar honom hastigt. Nu måste han alltså försörja sig själv och sin 5 åriga son.

Vardagen är en hård verklighet för Chris men när han äntligen lyckas komma in på ett praktikprogram hos ett stort fondföretag. Med enorm vinnarinstinkt och vilja så bestämmer sig Chris för att han ska bli en legend i börsvärlden. Under resans gång så stöter han på många fallgropar och hinder.

Filmens styrka ligger i främst på Will Smiths starka porträttering av den verkliga Chris Gardner. Jag. brukar annars ha ganska svårt för Smith men här måste jag säga att han imponerar med råge. Hans lugna och tålmodiga personlighet lyser igenom och trots allt skit som händer för Chris så håller han fortfarande humöret vid liv och därmed filmen. Chris Gardner är den perfekta underdogen då han hela tiden slår ur underläge och han står på de mindre människornas sida.

Några av filmens starkaste scener är när Chris ”lurar” sin egen son att det härjar dinosaurier i tunnelbanan så att de måste ta skydd i en ”grotta”, grottan i det här fallet är en allmän toalett som de övernattar på för att de inte har någon annan stans att ta vägen.

Filmen är tillslut en tårdrypande och rörande film om mod, lojalitet och stolthet och en av de mest märkliga och osannolika sanna historier jag har tagit del utav.

”En sagolik Hanks i en ännu mer sagolik historia”

Originaltitel: Forrest Gump

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0109830/

År: 1994

Regissör: Robert Zemeckis

Skådespelare: Tom Hanks, Robin Wright, Gary Sinise

Ja vad ska man säga, eftersom som jag är en väldigt flitig filmtittare så händer det då och då att jag missar en och en annan riktig klassiker, detta är en sådan. Fram tills nyligen. Forrest Gump är en väldigt speciell person som verkligen lever efter handling före tanke ideologin, vilket kan få honom att framstå som lite dum. Redan som en liten unge levde Forrest i sin egen lilla värld där all var annorlunda. Han fick ofta utstå mobbning av ett gäng i skolan, han fick tidigt lära sig att springa ifrån de. Detta ledde honom in på fotbollsplanen (bokstavligt!) och med det college och examen. Hela filmen är som en slags självbiografi sedd från en väldigt speciellt persons ögon och man får följa med Gumps minst sagt händelserika liv. Han går från fotboll till armen och Vietnam kriget till räkindustri och Apple företag för att sedan ta en joggingtur som varar 1095 dagar.

Det som gör den här filmen så fantastiskt är inte bara den oförglömliga storyn utan framförallt en helt makalös skådespelarinsats av Tom Hanks där han verkligen visar prov på skådespeleri utan dess like. Han får Forrest att från första bildrutan kasta sig in i våra hjärtan och trollbinda oss med sin personlighet. Han lever i en harmoni och sitt lekfulla och sanna sinne vi alla nog vill kunna uppleva. I slutet när Forrest står under trädet är ett utmärkt exempel på en förstklassig skådespelare i sitt esse när han gör något ovanligt för sin karaktär, får det att röra oss och samtidigt vara kvar i karaktären, hatten av för Tom där.

Kort och gott är den här filmen an av de bästa jag har sett, inte bara för den historiska korrektheten utan också för dess underbara humor och känsla. Filmen är ett mästerverk och trots att den är snart 18 år gammal så håller den fortfarande hög klass, både story mässigt och rent tekniskt. Så för er som inte har sett den här magnifika filmhistorien, gör det, du kommer inte bli missnöjd.

”Förvånansvärd tung och dyster ungdomsfilm om utomjordingar, kärlek och höns”

Betyg: 3/5

Min fröken är en utomjording eller bara Vikaren som den heter på danska som också är originaltiteln på denna ungdoms film från 2007. Filmen utspelar sig i dagens Danmark någonstans i ett mindre samhälle. Klass 6B ska ha en vikarie då deras lärare drabbats av salmonella. In i klassen kliver Ulla Harms (Paprika Steen) hon är ambitiös och vill genast att klassen ska få åka på klassresa till Paris. När hon dock är ensam med barnen så är hon elak och skyr inga medel för att knäcka barnens och just det hon kan läsa tankar…

Barnen misstänker genast att det är något fel med henne och när de smyger sig in hennes ”hus” (mer ett ruckel) så öppnar de dörren till ett rum fullt med hönor och det blir inte bättre när de bevittnar hur Ulla äter upp en höna med hull och hår. De börjar misstänka att hon är omänsklig. Barnens föräldrar skyller på att deras verklighetssyn är skruvad efter allt dataspelande och våldsfilmer. Så när det nu är dags för klassresa så är barnen rädda för att det är deras sista dag på jorden.

Paprika Steen som spelar Ulla är grymt bra och hon verkligen kan det här med lugnt läskig bad guy stil. Hon är faktiskt i vissa scener väldigt läskig och det var många i publiken som vek ned huvudet i stolen när hon var med (inte jag dock) Även barnskådespelaren Jonas Wandschneider spelar otroligt bra som Carl en kille i klassen som liksom blir klassens ledare.

Vissa scener är lite väl konstiga och förutsägbara men sett över det hela så tyckte jag faktiskt om den här filmen, jag menar jag hade inte några som helst förväntningar på filmen då jag fick veta vilken film det var först när jag satt där och frågade barnen runtomkring. Om de tyckte om filmen vet jag inte men den var helt okej och främst tack vare Steens fläckfria insats.

”Dyster Komedifilm med utmärkta skådespelarinsatser”

Betyg: 3/5

Nominerad i:

Bästa Film - Joel Coen and Ethan Coen, Producers

Bästa Originalmanus - Written by Joel Coen & Ethan Coen

A Serious Man berättar historien om den judiska familjepappan Larry Gopnik (Michael Stuhlbarg) som mer eller mindre får ett väldigt jobbigt liv de närmaste veckorna. En hans matteelever försöker muta honom till ett bättre betyg, hans fru vill lämna honom, hans son har problem med knark, hans bror mår psykiskt dåligt och bor hemma hos honom. Inte nog med det så jävlas hans grannar med honom. Man får följa stackars Larry igenom alla dessa prövningar och det är stundtals riktigt kul att se då Cohen bröderna inte håller igen på varken humorn eller de allvarliga dramasekvenserna.

Filmen har en sorts tragikomisk attityd och ena stunden kan man sitta och plåga sig själv då det är väldigt jobbigt att se för att direkt i nästa scen brista ut i värsta skrattattacken. Egentligen så är ingenting utav det som händer Larry roligt men just hans hopplösa situation i allting gör att man inte kan hålla igen.

Stuhlbarg är grymt bra som Larry och jag tycker det är konstigt att han inte fick en nominering då han är betydligt bättre än Jeremy Renner i Hurt Locker. I alla fall så är filmen fylld med diverse dysfunktionella karaktärer där han är den värsta, även prästen som bara snackar om parkeringsplaster, hans ena grannes fru som konstant knarkar, och hans aggressiva grannar på andra sidan som skjuter hans bror (dock i en dröm, kul)

Fotot och musiken är inte världsklass men de är stabila och de är tillräckligt bra för att man ska acceptera de och istället inrikta sig på de bästa bitarna. Dock så tycker jag slutet av filmen var dåligt, man liksom hade hoppats på ett någorlunda bra slut men här blev det bara billigt och en feg utväg, man känner sig lite rånad faktiskt men över lag så är A Serious Man en helt okej film.

”Svårsmält handling med en briljant Jeff Bridges”

Betyg: 2/5

Nominerad i:

Bästa Manliga Huvudroll – Jeff Bridges

Bästa Kvinnliga Biroll – Maggie Gyllenhaal

Bästa Sång - The Weary Kind (Music and Lyric by Ryan Bingham and T Bone Burnett)

Crazy Heart är en riktigt stereotyp film för Oscarsgalan då den enbart är vacker rent filmiskt men den brister stort i själva underhållningsfaktorn. Tyvärr så lyckas inte filmen egentligen på något utav det. Detta är en ganska långtråkigt, upprepande och ganska platt film men med en fenomenal Jeff Bridges i huvudrollen som den alkoholmissbrukande, rökande musikföredettingen Bad Blake. Man får möta honom direkt när han anländer till en bowlinghall för att uppträda, med en ständig cigg i mungipan och en flaska whiskey i handen så åker han runt på olika mindre matställen och krogar och tjänar en liten slant.

Han blir ständigt påmind om sitt unga och förflutna då äldre fans ofta kommer fram till honom och frågar om autografer. Tillslut träffar han en ung kvinnlig journalist som får honom på fötter igen och genast börjar han närma sig sitt forna jag. Jeff passar som handsken i rollen som Bad Blake, han dricker mycket, han röker mycket och han lufsar runt i livet utan några mål och han vet inte riktigt vad han värdesätter.

Filmen har ett grymt lågt tempo vilket visserligen passar bra in i handlingen, tyvärr så får man egentligen bara följa en enda karaktär och det gör att filmen känns väldigt seg och blir tillslut långtråkig. Alltså ska man ha en film med ett lågt tempo så bör man i alla fall kasta in fler karaktärer än vanligt för att hålla filmen levande. Dessutom blev jag besviken hur lite sådana som Robert Duval och Colin Farrell användes i filmens biroller.

Detta är verkligen Jeff Bridges film helt och hållet då han är det enda som håller filmen men tyvärr så räcker inte ens hans enastående prestation till, mot filmens otroligt låga tempo, tråkiga karaktärer och händelselösa inre för att det ska bli gödkänt i mitt tycke.

”Bullock gör sitt livs roll i en varmhjärtad och rörande dramafilm”

Betyg: 4/5

Nominerad i:

Bästa Kvinnliga Huvudroll – Sandra Bullock

Bästa Film - Gil Netter, Andrew A. Kosove and Broderick Johnson, Producers

The Blind Side är en fantastisk film som baseras på den verkliga historien om Michael Oher. Big Mike som han också kallas är en färgad stor kille som har haft en otroligt jobbigt uppväxt med rasism, drogmissbruk och en prostituerande mamma och till råga på allt så skickas han mellan diverse fosterhem eftersom ingen vill ha honom en längre period. En dag träffar han Leigh Anne (Sandra Bullock), en kvinna som lyder sina mammainstinkter och väljer att ta hand om Michael som om det vore hennes egen son.

Till en början får han tak över huvudet och en sovplats, men allt eftersom tiden får så ger de honom mer och mer tillexempel en bil och ett stipendium. Michael som visar sig ha en extrem talang för amerikansk fotoboll ser detta som sin utväg ur sitt förflutna och han kämpar u med att sluta skolan och bli proffs.

Filmen är fantastiskt rörande och man följer Michaels förvandling allt eftersom men även Leigh Anne genomgår en smärre förvandling. Leigh Anne ja, spelas i filmen utav en helt strålande Sandra Bullock. Jag ska vara ärlig jag har aldrig riktigt förstått mig på henne då jag i princip bara sett henne i töntiga kärlekskomedier, men här så får man verkligen se henne i annan roll och hon levererar minst sagt. Hon är varm inombords men har ett hårt och kyligt skal och hennes komiska sida får lysa igenom en hel del.

På tal om komedi så innehåller filmen flertalet komiska bitar vilket genast lättar på den tunga och svåra handlingen. Trots det så genomsyras hela filmen utav omtanke, varmhjärtade personer och goda människor vilket gör en väldigt glad och kan ske man får tillbaka en bit utav sitt hopp inför framtiden. Denna film berörde mig mycket och jag tycker man ska ta en titt för den är verkligen en mycket bra film på alla plan.

”Bigelows återkomst resulterar i ett mästerverk värd årets film”

Betyg: 5/5

Nominerad i:

Bästa Originalmanus - Mark Boal

Bästa Ljudmixning - Paul N.J. Ottosson and Ray Beckett

Bästa Ljudredigering - Paul N.J. Ottosson

Bästa Film - Kathryn Bigelow, Mark Boal, Nicolas Chartier and Greg Shapiro, Producers

Bästa Redigering - Bob Murawski and Chris Innis

Bästa Regi - Kathryn Bigelow

Bästa Foto - Barry Ackroyd

Bästa Manliga Huvudroll - Jeremy Renner

För cirka sju år sedan bannlystes Kathryn Bigelow mer eller mindre från Hollywood efter floppen K-19 Widowmaker. Snacka om en återkomst, hennes otroligt skickliga regihänder knyter ihop The Hurt Locker på ett närmast poetiskt sätt. Varenda scen är laddad med drama och spänning och man sitter på fingrarna och bara väntar på vad som ska hända härnäst. Filmen handlar om en grupp soldater i Irak som letar efter bomber. Gruppens ledare (James) är bombexpert och innehar ett rekord på 873 bomber som han har desarmerat. Han är modig, kaxig och ganska vårdlös och verkar inte veta vilka risker han utsätter sig själv och andra för i sitt arbete, vilket skapar en osämja i gruppen som kan bli mer förrädisk för deras överlevnad än själva bomberna.

Tack och lov så är The Hurt Locker ingen klassisk krigsfilm proppad till bredden med moral eller klyschor utan Bigelow skildrar kriget precis som det är våldsamt, brutalt, omänskligt och fullständigt hemskt. Här finns det ingen heder eller ära att rensa bomber, utan här lever soldaterna ett rent helvetesliv utan någon som helst tacksamhet från utomstående.

De mest spännande scenerna är när James ska säkra bomberna, då han har kort tid på sig och de kan sprängas närsomhelst utav någon person någonstans i Baghdad med en sändare och en mobiltelefon (då i filmens första scen, när James ännu inte har tillkommit till gruppen så dödas en av medlemmarna utav en bomb på det sättet) detta höjer spänningen för man vet att den kan sprängas på allvar och den höjer också trovärdigheten och man tänker liksom inte att: Nja han kommer inte dö för att han är huvudperson utan man sitter och hoppas på att han ska klara det.

Detta är nog den främsta anledningen till varför filmen är så bra. Kathryn väljer att inte glorifiera krigshjältar utan istället så låten hon de vara så pass missanpassade att de tvingas ut i krig för att ens kunna integrera med andra människor. Filmens tempo är förvånansvärt väldigt lågt för att vara en krigsfilm men detta är ännu ett bevis på den skickliga regin då det passar väldigt bra in och höjer spänningen till max, även den totala avsaknaden av musik gör att den blir nästan lite kyrkogårdsskrämmande.

Så än en gång, TACK! Kathryn Bigelow för denna film, glöm Patrioten, Saving Private Ryan och alla andra överreklamerade och överheroiska krigsrullar, vill man se en film som skildrar krig, då ska man se The Hurt Locker.

”En vacker skildring om hur det är att bli vuxen”

Betyg: 3/5

Nominerad i:

Bästa Kvinnliga Huvudroll – Carey Mulligan

Bästa Film - Finola Dwyer and Amanda Posey, Producers

Bästa Manus Efter Annan Förlaga - Screenplay by Nick Hornby

Carey Mulligan heter det nya stjärnskottet från England. Hon är absolut underbar som rollen Jenny Miller i dramat An Education. Jenny Miller är en 17 årig tjej som går i skolan och har skyhöga betyg, hon kämpar för att komma in på det beryktade Oxford universitet där de allra bästa eleverna går. Hennes enorma arbete gör att hon därför inte har något socialt liv i toppen. En dag så träffor hon dock en man som hon allt eftersom får känslor och när han friar till henne så får hon svårt att välja: Kärleken eller Karriären.

Storyn handlar om hur det är att gå från ungdom till att kliva igenom vuxendörren och att möta alla faror och undvika alla fallgropar som vuxenvärlden kryllar av. Filmen ställer många frågor till åskådaren om vad som är viktigast i livet. Jenny är en fantastisk karaktär och man är helt och hållet på hennes sida genom filmen. Hon är smart, optimistisk och glad.

Utöver det ovan nämnda så finns det faktiskt något mer och säga om den här filmen den är absolut inte dålig utan bara platt. Den liksom aldrig riktigt lyfter eller griper tag i en, utan den har ungefär samma sorts tempo och likadan attityd i hela filmen. Den ändrar aldrig riktning eller tar nya twistar (förutom i slutet) Men filmen är ändå en trevlig liten film med en aning spänning och med en fantastisk skådespelerska i högform.

”En gripande historia om en av världens mest intressanta personer”

Betyg: 4/5

Nominerad i:

Bästa Manliga Huvudroll – Morgan Freeman

Bästa Manliga Biroll – Matt Damon

Invictus heter en av årets bästa filmer. Den berättar om Sydafrika år 1995, Nelson Mandela (Morgan Freeman) har precis blivit fritagen efter nästan 30 år i fängelse och han har nu blivit Sydafrikas förste president någonsin. Landet ligger i ruiner både ekonomiskt och socialt. Mandela har nu ett jättejobb framför sig för att återuppbygga landet och förena de separerade grupperna av svarta och de vita människorna som var fiender under apartheid tiden. Mandela tar hjälp av rugbylandslagets kapten François Pienaar (Matt Damon) Nelson ber honom leda Sydafrikas landsalg till VM, ett beslut som blir omdiskuterat då många fortfarande minns det förtryck som de svarta utsattes för.

Skådespelarinsatserna är oerhört trovärdiga. Morgan Freeman är som klippt och skuren för rollen som Nelson Mandela och man verkligen känner hans respektfullhet och kärlek han visar till allt och alla trots hans hemska förflutna i fängelset. Detta är ett praktexemplar på en rutinerad skådespelare som vet hur man levererar en prestation utöver det vanliga. Matt Damon är också bra men tyvärr så hamnar han mycket i skuggan av Freeman.

Filmen är i princip perfekt på alla plan. Fotot är helt underbart framför allt de man får uppleva på arenorna. De är helt otroliga. Handlingen är mycket bra och man märker att det är Clint Eastwood som regisserar då hans filmer alltid innehåller ett vattentät manus. Och på köpet så bjuder filmen på ett sanslöst bra soundtrack där mäktiga ballader blandas med underbar afrikanskkörsång.

Filmen rycker tag i många känslor på en gång och den genomsyras av den hemska sanningen som filmen baseras på. Nelson Mandela är och förblir en av de mest respektingivande människorna någonsin och i Invictus så gör Morgan Freeman honom till odödlig till oändligheten.

”Clooney levererar årets insats i årets drama”

Betyg: 4/5

Nominerad i:

Bästa Manliga Huvudroll - George Clooney

Bästa Kvinnliga Biroll - Vera Farmiga

Bästa Kvinnliga Biroll - Anna Kendrick

Bästa Regi - Jason Reitman

Bästa Film - Daniel Dubiecki, Ivan Reitman and Jason Reitman, Producers

Bästa Manus Efter Annan Förlaga - Screenplay by Jason Reitman and Sheldon Turner

Jason Reitman, mannen som gav oss Juno för några år sedan har nu tagit ytterligare ett kliv och visar här prov på en fantastisk regipensel när han målar upp: Up In The Air som är helt enkelt en grymt bra film. Filmen handlar om Ryan Bingham (George Clooney) som jobbar som avskedare, det vill säga en person som åker runtom i USA för att sparka större grupper av människor och hjälpa de att komma vidare i karriärerna. Han gör detta med en extrem perfektion och vinnarinstinkt. Han är en man som lever ute i det fria, och han älskar livet såsom det är.

En dag träffar han Alex (Vera Farmiga) och de spenderar natten tillsammans så att säga och det visar sig att hon har samma sorts jobb så de bestämmer sig för att mötas varje gång de är i samma stad. Samtidigt dyker en ny ung och optimistisk tjej som heter Natalie (Anna Kendrick) upp på jobbet och hon har stora planer för företaget där Ryan jobbar. Hon tycker att det är oekonomiskt att skicka ut alla avskedare och föreslår att företaget ska investera i något videoprogram för att minska kostnaderna. . Ryan reagerar genast och tvingar med sig henne ut så att hon inser vad som händer.

Filmen har ett ofantligt bra manus och man märker att alla scener betyder mycket för historien. Dock så är det den härliga humorn blandat med den nedtryckta allvarligheten. Musiken är egentligen inte sådär jättebra även om det finns perioder då det lyser upp.

Skådespelarinsatserna är som sagt i topp klass och då främst från Clooney och Kendrick. Clooney passar perfekt som uttråkad man i sina 50 medans Kendrick verkligen lyser av glädje och framtidsdrömmar så dessa tvåbildar en perfekt duo. Filmen är verkligen jättebra även om den tappar fram emot slutet fast det är så pass lite att det knappt märks av i denna otroligt skickligt berättad historia om drömmar, lojalitet och gemenskap.

”Brittisk tristesssaga med historisk överperfektion”

Betyg: 2/5

Nominerad i:

Bästa Scenografi – Art Direction: Patrice Vermette  Set Decoration: Maggie Gray

 Bästa Kostym – Sandy Powell  

 Bästa Smink – Jon Henry Gordon and Jenny Shircore

 
Detta är ännu en brittisk kostymfilm som brister i själva handlingen, Den är inte dålig, bara tråkig. Filmens är in i den absolut sista detaljen väldigt överkorrekt så att säga då filmen baseras på den före detta drottningen Victoria av England. Och alla vet vi vilken respekt engelsmännen har för sin drottning, detta gör att filmen är nästa för historisk korrekt och respektingivande till det brittiska kungahuset. Filmen innehåller inte mycket till spänning eller intriger. Efter ungefär en och en halvtimme så händer det äntligen någonting: ett fönster krossas.

Emily Blunt dock hon glänser som den vackra Victoria och hon är på något sätt det ända som håller filmen vid liv. Naturligtvis så är själva utseendet på filmen bra men än en gång så brister innehållet. Inte ens musiken är något direkt bra och man måste säga att filmen inte har så mycket att erbjuda i underhållningssyfte. Fotot och scenografin är dock väldigt vackra och de gångerna Emily Blunt inte är med så kan man ju alltid luta sig tillbaka mot de fina omgivningarna. 
    

Filmen handlar alltså om Victoria och hennes liv som tronregent i England under 1800 talet. Hon litar inte på sina rådgivare och hon misstänker flera i sitt hov för bedrägeri. Hon möter tillslut Albert som sedan blir hennes make och de regerar tillsammans i över 20 år vilket än idag är den längsta regeringstiden hos den engelska drottningen.

”En film om kärlek, mode och en rebellisk Tautou”

Betyg: 3/5

Nominerad i:

Bästa Kostym - Catherine Leterrier

Gabrielle Chanel (Audrey Tautou) skickas iväg som litet barn till ett fosterhem där hon fördriver tiden genom att sy kläder. Tiden går och när 15 år har gått så börjar Gabrielle (eller Coco som också hon kallas) tröttna på sitt fosterhem och hon börjar längta efter Paris. Hon träffar den rika och festglade Balsan (Benoît Poelvoorde) som verkar tycka om Coco väldigt mycket. Coco inser att hon har sin chans att komma bort från hemmet via honom. Hon bestämmer sig för att flytta in hos honom på villkoret att hon uppträder och underhåller Balsans gäster.

Efter ett tag tröttnar Coco även på Balsan och hon vill nu ta tag i sin dröm som är att skapa och designa kläder, men inte sådana kläder som bärs av kvinnorna runtom henne, hon hatar de långa klänningarna med korsett och fjäderhattar. Hon vill skapa något nytt och eget. Audrey Tautou är oemotståndlig som den rebelliska och modiga Coco Chanel. Hon har en otrolig förmåga att förmedla glädje och rädsla i samma scen på ett mycket skickligt och dolt sätt som får en att undra vart hon egentligen tänker. Sen bär hon ju upp kläderna som är väldigt vackra. Dock så är handlingen lite trist och tjatig då det egentligen bara är i filmens sista 20 minuter då något radikalt faktiskt händer, som får åskådaren att sätta sig upp och sugas in i filmen igen.

Trots att jag varken är kunnig eller något överdrivet intresserad av klädbranschen så var det ändå extremt intressant att följa Coco Chanels tid innan hon skapade sitt numera legendariska märke: Chanel. Och sista scenen med catwalken är riktigt mäktig.

”Vacker och Hemskt Obehaglig Jackson film”

Betyg: 4/5

Nominerad i:

Bästa Manliga Biroll – Stanley Tucci

The Lovely Bones är en egentligen väldigt hemsk film men samtidigt så är den en visuellt vackert film. Filmen handlar om 14 åriga Susie (Saoirse Ronan) som blir våldtagen och mördad av sin granne George Harvey (Stanley Tucci) och nu får man följa hennes familjs sorgearbete. Susie hamnar sedan i något slags påhittat fantasi land mellan jorden och himlen där hon måste komma över sin sorg för att kunna gå vidare till himlen.

Stanley Tucci är något oerhört läskigt som den psykopatiska grannen och han imponerar starkt i den här filmen. Han går runt och låtsas som ingenting och han smyger runt och spionerar om man vill bara att han ska avslöja sig själv.

Scenerna som utspelar sig i ”himlen” är fantastisk gjorda och man får verkligen den här ”bigger than life” känslan. Musiken är också stundtals väldigt bra (något som jag har märkt att alla filmer i år faktiskt har, tumme upp på det) Något jag också blev förtjust i var det oerhört skickliga kameraarbetet som var väldigt bra genomfört och kreativt och man kände en stor variation i varje scen, ett mycket stort plus för den delen.

Filmen är mörk och kuslig, man mår inte bra när man ser hur Harvey lockar stackars unga Susie ner i en underjordisk koja som han menar är till för barnen. En annan jobbig scen är en sorts ”rundtur” i himlen där Susie upptäcker alla andra flickor som den grymme Harvey har utsatt för smärta. Men i slutändan så är filmen magisk och fullkomligt utsökt rent visuellt och man kan inte klaga på sagan om ringen Jackson som står för regin, då han växlar effektivt mellan himlen och jordelivet så att säga.

”En film fylld med glädje, värme kärlek och mat…”

Betyg: 4/5

Nominerad i:

Bästa Kvinnliga Huvudroll – Meryl Streep

Julie And Julia är en film baserad på två sanna historier som här blir invävda på ett otroligt skickligt sätt. Filmen pendlar mellan de två spåren i en charmig glädjefylld atmosfär och trots att det skiljer cirka 50 år mellan de två så tappar man aldrig fokus. Julia Child som spelas mästerligt av legendaren Meryl Streep är en amerikansk kvinna som bor tillsammans med sin man i 50 talets Paris, där hon upptäcker matlagningskonsten och bestämmer sig för att skriva en kokbok: Mastering The Art of. French Cooking.

I den andra storyn flyttar Julie Powell (Amy Adams) och hennes man in en halvtaskig lägenhet, för att göra livet lättare så bestämmer sig Julie för att driva ett bloggprojekt. Hon ska på exakt ett år laga vartenda recept som finns i Julia Childs kokbok: Mastering The Art of. French Cooking. Det vill säga 524 recept på 365 dagar.

Man blir så glad av filmen att man liksom glömmer bort allt omkring för den är till bredden proppad med varm humor och vackra franska vyer. Skådespelarinsatserna är stabila och då främst av den helt enastående Meryl Streep som fick sin sextonde (!) Oscarsnominering för den här rollen, seriöst hon hade kunnat spela ett bildäck och ändå blivit nominerad!

Musiken är trevlig och stundtals är det den drivande kraften då humorn är frånvarande fast det gör inte så mycket då man fortfarande njuter. En varning vill jag påpeka om: Ser du den här filmen, jag lovar dig du kommer bli hungrig…

Kuriosa

• Den verkligen Julia Child brukar ses som "kvinnan som lärde amerika att laga och äta mat"

”Långtråkig maffia film med intressant informationsflöde”

Betyg: 2/5

Nominerad i:

Bästa Smink - Aldo Signoretti and Vittorio Sodano

Il Divi är en italiensk film som handlar om den verklige före detta presidenten Giulio Andreotti och hans liv både som politiker och utanför regeringshusets dörrar. Andreotti blev omvald hela sju gånge runder hans karriär. Filmen utspelar sig under hans sisa regeringsperiod som var i början av 90 talet. Under hela hans liv så misstänktes han flera gånger för att ha förbindelser under med den italienska maffian och det slutade med att han blev anklagad och dömd för att ha använt maffian som ett hjälpmedel under hans år som president.

Filmen är ganska långtråkig och innehåller oroligt många dialoger vilket naturligtvis drar ner tempot oerhört, ibland är det så mycket information på kort tid att det är svårt att smälta det och detta anser jag är filmens stora svaghet, dock så är informationen väldigt intressant och man får reda på mycket om hur det italienska samhället såg ut under denna period.

Tony Servillo som spelar Giulio Andreotti gör det otroligt bra och man verkligen känner hans depression och inre krig mellan hans ödmjuka sida hos folket och hans hemliga maffia värld. Filmen visar på ett otroligt bra sätt hur svår och komplicerad den politiska världen är och vad som egentligen står på spel i toppen hos en president. Tyvärr så är filmen alldeles för informationsrik och långtråkig för att den riktigt ska fastna, men om man är intresserad av politik speciellt italiensk så tycker jag man ska ta en titt på Il Divo.

”Gilliams fantasi värld bjuder på allt och ingenting”

Betyg: 3/5

Nominerad i:

Bästa Scenografi - Dave Warren and Anastasia Masaro;  Set Decoration: Caroline Smith

Bästa Kostym - Monique Prudhomme

Halvvägs genom filmandet så avled Heath Ledger tragiskt och detta är väl tyvärr den största anledningen till att denna film ens är känd. Filmen handlar om tusenåriga Dr. Parnassus (Christopher Plummer) som reser runt med ett teaterekipage. Anledningen till Parnassus ålder är att han fick ett evigt liv av djävulen spelad av Tom Waits, han får leva så länge som han offrar sitt barn när detta når 16 år. När då Parnassus dotter Valentina (Lily Cole) sextonårsdag börjar närma sig så dyker djävulen upp och erbjuder ett nytt erbjudande och en chans för Parnassus att slippa undan.

Han utmanar Parnassus om den som först kan samla ihop fem själar innan hennes dag vinner, vinner Parnassus så slipper han betala skulden och vinner djävulen så behåller djävulen Valentina för alltid. Hur samlar han ihop själar då? Jo han lockar in folk in i en spegel. En spegel som också är en portal till Parnassus minst sagt röriga inre. En dag träffar teatersällskapet Tony (Heath Ledger, Johnny Depp, Jude Law, Colin Farrell) en man som har en del planer på att få teatern att bli bättre.

Filmens foto är stundtals otroligt vackert och en del spegelvärldar är fantastiska medans andra är betydligt sämre. Min favorit är den med flygande näckrosblad. Det har varit mycket snack om Heath Ledger och hans body doubles men för mig var det samspelet mellan Christopher Plummer och Tom Waits som är den stora behållningen de spelar sina roller perfekta och de ger en både allvarlig sida samtidigt som en humoristisk sida av filmen. Tyvärr så tycker jag att filmen tappar avsevärt fram emot slutet och jag skulle säga att de sista 20 minuterna är totalt hysteriska och bara ett ända stort kaos som inte säger någonting alls.

Filmen är till det yttersta fyllt med konstiga världar som består av stegar som går upp till himlen, kobrafloder, operahus med barn och presidenter och i princip allt annat som du inte trodde man kunde komma på. För att ens kunna klara av den här filmen så måste man verkligen låta sin fantasi flyga iväg, man måste alltså inte ha några som helst begränsningar eller regler att spela efter, för det är just det som Gilliam gör för detta är hans egen skapande skruvade värld och då får man lära sig att spela efter hans regler.

Kuriosa

• Detta är Heath Ledgers sista film och i hans ställe lät de Johnny Depp, Colin Farrell och Jude Law dela på arbetet.
• Svenske skådespelaren Peter Stormare gör en liten roll som president

”Smärtsam historia om krigets oskyldiga”

Betyg: 4/5

Nominerad i:

Bästa manliga biroll - Woody Harrelson

Bästa Origanalmanus - Alessandro Camon and Oren Moverman

Woody Harrelson gör sitt livs roll som Kuwaitveteranen Tony Stone i denna fasansfullt verkliga drama film. Filmen handlar om den hemkommande Iraksoldaten Will Montgomery (Ben Foster) som förflyttas från fältsoldat till Casual Notification Service det vill säga de soldater som går ut till anhöriga för att meddela de att deras son/dotter/man/fru har blivit dödade i kriget. Just denna process är oerhört jobbig att bevittna då den är väldigt skickligt berättad och filmad och detta är den stora anledningen till att filmen är så pass realistisk.

Will får lära sig en massa principer och regler som man ska rätta sig efter för att göra jobbet så ”enkelt” som möjligt, men när de väl ska framföra nyheterna till familjerna så är det lika svårt att se ändå. Filmen hade aldrig varit så här bra utan två fantastiska rollprestationer av Ben Foster men framförallt utav Woody Harrelson. Han spelar med en fullständigt övertygande pondus blandat med en viss sårbarhet som krigsveteran.

Filmen är djup och tar verkligen vara på folks åsikter om militären och det gör att den här filmen inte blir amerikansk och patriotisk vilket höjer realismen i filmen ännu mer. Jag tycker dock att filmen tappar mer ju längre filmen fortlöper och man går mer och mer ifrån sin ursprungliga tråd och istället inriktas historien på Will och Tonys liv utanför armén, jag tycker att det är lite tråkigt att man inte löpte linan ut men ändå så blev det en frisk fläkt och en slags lättnad att få se något annat än gråtande och hjärtekrossande scener där folk får höra sina anhörigas namn på dödslistan.

Kuriosa

• Filmen har fått mycket fina recensioner världen över och den återkommer på flera topp tio listor under 2009 års bästa filmer.

”Ett segdraget mysterium i en grå vardag”

Betyg: 3/5

Nominerad i:

Bästa Foto - Christian Berger

Das Weisse Band som filmens originaltitel lyder utspelas sig i en liten tysk by precis innan första världskrigets utbrott, men ändå så är stämningen långt ifrån fridfullt. Det börjar med att en ridande doktor råkar ut för en ”olycka” då hans häst föll över ett spänt snöre längs marken och nu börjar det surra i byn om vem som gjorde det. Stämningen blir inte bättre då en sädeslada eldas upp, en person hänger sig och två barn blir torterade i byn och inget verkar ha varit närvarande vid någon av händelserna.

Filmen har en lång och stundtals riktigt dryg dialog vilket gör att tempot dras ner onödigt mycket mer än vad den egentligen behöver. Scenerna är också stundtals lite väl utdragna då det händer ofta att det är knäpptyst långa stunder. Filmen är otroligt deprimerande då alla i byn naturligtvis är skakade av händelserna och man känner med folket när de får dåliga nyheter stup i kvarten.

Dock så är storyn extremt intressant och man blir snabbt indragen och man vill veta vem som står bakom allt om det nu är en och samma person det vill säga. Musiken är faktiskt stundtals bra och upplyftande vilket visserligen inte passar in i filmen men det är glad och rytmsikt och det ska man inte klaga på när man ändå får se så mycket annat hemsk i filmen. Det tyska film språket är inte lika fint som ryskan men den funkar och framförallt i den här sortens filmer och man måste medge att man hajar till rejält när någon skriker på tyska.

Das Weisse Band är en lång och segdragen detektivstory som tar lång tid att bita sig igenom men har man väl gjort det då tycker jag filmen fatiskt är bra.

”Platt handling i en fantastisk omgivning”

Betyg: 3/5

Nominerad i:

Bästa Kostym - Janet Patterson

Bright Star är som de flesta andra filmer som tar oss tillbaka till herrgårds England på 1800 talet: Fantastiska kläder, underbart foto och stabila prestationer men med en väldigt platt och händelselös handling. Förra året såg jag The Duchess som liknar den här filmen otroligt mycket men med en skillnad Duchess hade faktiskt ett triangel drama vilket gjorde den filmen till den bättre av dessa två. Bright Star handlar dock om Fanny Brawn (Abbie Cornish) som bor på en fin herrgård/hotell som hyr ut rum år förbipasserande.

En dag dyker poeten John Keats (Ben Whishaw) upp och de båda faller direkt för varandra, problemet är att John inte har några pengar och kan därför inte finansiera något officiellt äktenskap, så de bestämmer sig för att hålla sin kärlek under ytan och istället skickar de lappar fram och tillbaka mellan varandra för att uttrycka sina känslor. När sedan John drabbas av tuberkulos och senare dör så brister det för Fanny, hon förblir änka och bär sorgen med sig hela livet ut.

Filmen har ett så vackert och högtidligt poetiskt språk att det nästan är överdrivet men just i den här filmen passade det väldigt bra in och det är just dessa bitar där filmen är som bäst. Fotot är oerhört vackert och filmen har lyckats fånga något magisk ljus över varenda scen så det känns nästan som man drömmer allting. Framförallt en scen där Fanny sitter i sitt rum fyllt av fjärilar och soljus som kastar sig in i rummet är ett mästerverk för ögat.

Men som sagt så har filmen en ganska tunn handling och man letar desperat efter något annat att fokusera på men det går liksom inte riktigt och detta är tyvärr ett stort problem för många ”herrgårds – filmer” som jag kallar de. Då de oftast handlar mest om en kärleksaffär vilket jag inte roas överdrivet av.

Kuriosa

• Filmen baseras på den verkligen John Keats och dennes kärleksrelation med Fanny, John Keats är en av englands mest älskade poeter men hans dikter blev kända först efter hans död, hans viloplats är i Rom.
• I filmen så citerar John och Fanny några av Keats riktiga dikter såsom The Eve of St Agnes och Ode to a Nightingale.

”Ett rörande drama med underbara prestationer”

Betyg: 4/5

Nominerad i:

Bästa Kvinnliga Skådespelare - Gabourey Sidibe

Bästa Kvinnliga Biroll - Mo’Nique

Bästa Regi - Lee Daniels

Bästa Redigering - Joe Klotz

Bästa Film - Lee Daniels, Sarah Siegel-Magness and Gary Magness,

Bästa Manus Efter Annan Förlaga - Geoffrey Fletcher

Claireece Precious Jones (Gabourney Sidibe) är en svart, överviktig tonårstjej vars största dröm är att bli en popstjärna som älskas av hela världen, dock så ser hennes verklighet allt annat än älskvärt ut. Hon har problem i skolan, hon misshandlas av sin mamma och hon är dessutom gravid för andra gången. Men tack vare hennes enorma viljestyrka så står hon märkligt nog ut med sin vardag. Hennes mamma Mary Lee Johnston som spelas utav Mo'Nique är filmens mörkaste karaktär, och det är inte lite det, många karaktärer i filmen har problem av diverse slag det är därför som det är extra roligt och skönt när det äntligen vänder för alla personer inblandade.

Filmen är oerhört skickligt berättad då regissören Lee Daniels använder allt från drömmar till flashbacks för att ge oss hela berättelsen. Eftersom Precious som hon oftast blir kallad för hamnar i trubbel så bestämmer hon sig i smyg för att börja på en alternativ skola för de lite sämre ställda i samhället och här får vi möta den glade och optimistiska läraren Ms. Blu Rain (Paula Patton) och hon är en av få positiva vindar i filmen vilket gör att man inte blir alltför deprimerad.

Daniels håller verkligen inte igen på alla hemskheter utan snarare tvärtom och vissa scener är faktiskt rent motbjudande att se på, men har trots det så har Precious en skön atmosfär där kärlek och lojalitet har centralpositioner. Filmen har blivit hyllad av många och jag är beredd att ställa mig i samma kö för detta är en mycket rörande och vacker film att se på.

Kuriosa

• I en av rollerna ser vi Mariah Carey
• Filmen är baserad på novellen Push av Sapphire som också medverkar i fimen