Recension: The Good, The Bad And The Ugly (1966)

Originaltitel: Il buono, il brutto, il cattivo

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0060196/

År: 1966

Regissör: Sergio Leone

Skådespelare: Eli Wallach, Clint Eastwood, Lee Van Cleef


“Det finns två sorters människor I världen, de som har sett den och de som inte har sett den”



En av tidens absolut största kultklassiker heter the good, the bad and the ugly. Filmen ligger på femte plats på IMDB topp 250 och dess kölvatten har hela västerngenren uppstått, från Bonanza på 60 talet till No Country for old men år 2007. Filmen kretsar kring tre revolvermän som alla vill komma åt en skatt som är gömd på en kyrkogård. The ugly också kallad Tuco (Eli Wallach) är en alkoholiserad ganska klumpig man som samtidigt är väldigt manipulativ och ganska smart som lever på de andras misstag. The bad Angle Eyes fantastiskt bra spelad av Lee Van Cleef är på jakt efter Tuco och byter mål efter tag och även han ger sig efter skatten. The good bara kallad Blondie spelas mycket bra av Clint Eastwood är en kall och hård cowboy som hela tiden är steget före.


(the good)


Filmen utspelar sig mitt under det amerikanska inbördeskriget och alla tre måste fly genom fiendeland där kanonkulor viner fram och tillbaka. Alla tre har något personligt obetalt mot den andra vilket gör att ingen kan lita på någon och detta skapar såklart spänning och nervkittlande konfrontationer.


(the bad)


Filmen har ett lågt tempo och jag måste säga att jag skitsåld på västernfilmer med ett så lågt tempo (se min recension på No Country For Old Men) det blir en sådan fantastisk känsla när det gäller katt och råtta lek, liksom alla scener liksom kryper sakta fram och skapar en obehaglig stämning som jag avgudar. Filmen har tre väldigt starka rollprestationer främst Lee Van Cleef som Angle Eyes. Hans spetsiga näsa och smala ögon gör gör att han liknar en blandning mellan orm och örn och etsar sig därför fast som en grym skurk.


(and the ugly)


Förutom ovanstående så är musiken det kanske bästa jag någonsin hört filmväg den är så klockren till varje karaktär och varje scen att man bara låter det sjunka in och överösa en. Filmen innehåller många numera klassiska saker, och ja är helt övertygad om att detta är en av de första filmerna som använde de. Den klassiska höftfilmningen inför en duell, någon som läggs på ett tågräls, och såklart den speciella västernmusiken som mer eller mindre överanvänds. Till sist har du inte sett den så ta gärna en titt, den är ett måste för någon som ser sig som en filmälskare.


 

 



RSS 2.0