Recension: Rock N´Rolla (2008)
Originaltitel: Rock´n Rolla
IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1032755/
År: 2008
Regissör: Guy Ritchie
Skådespelare: Gerard Butler, Tom Wilkinson, Thandie Newton
”Wilkinson imponerar i en annars ganska felstämd rulle”
Rock N´Rolla handlar egentligen om en massa olika små saker som är väldigt svåra att sätta ihop i den hela bilden. Det börjar med att Lenny Cole, väldigt bra spelad av Tom Wilkinson förövrigt, blir ombedd att finansiera ett nytt arena bygge i London (är väldigt likt Emirates?) Som den klipska maffiaboss han är så är han som vanligt hård i affärerna. I gengäld får han en tavla av den ryska köparen och han lånar den till Lenny under en tid. Samtidigt ska ryssarnas revisor i en annan del av London komma med 7 miljoner euro i handpenning men hon är lika girig som alla andra på denna sida om lagen, så hon tar de själva.
Nu börjar den ryska maffian och den engelska maffian bryta samman och detta leder till ett katt och råtta lek i Londons bisarra undre värld. Mitt i denna soppa hamnar Mr One Two (Gerard Butler) som inget annat än vill få fram pengarna och han kontaktats av båda delarna och det är alltså upp till honom nu om vem som ska gå segrande ur striden.
Den låter komplicerad och ja det är den också. Den liksom inte riktigt följer någon direkt ordning utan allting kommer huller om buller. Värsta är ändå när diverse flashback scener går igång då är man alltså helt vilse. Detta är något som är oerhört frustrerande då man ändå ger sig ett försök på att få ihop allting själv men det är ganska hopplöst.
Filmen lyfts ändå rejält med många bra skådespelarinsatser. Både Gerard Butler och Mark Strong gör bra jobb med sina karaktärer. Men som sagt den som håller filmen på ens axlar är Tom Wilkinson. Han är så cool, hård men ändå så otroligt smart och manipulerande att man sitter på spänning i varje scen han är med i. Så ör att sammanfatta filmen, en bra frontman i ett anat ganska medelmåttigt punkband.
Recension: The Storm (2009)
” Stormigt värre i en alldeles för lång och omvänd katastrofrulle”
Originaltitel: The Storm
IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1415244/
År: 2009
Regissör: Bradford May
Skådespelare: James Van Der Beek, Marisol Nichols, Luke Perry
Dr Kirk tillsammans med sitt forskareteam har hittat ett sätt så man kan manipulera vädret, när sedan en rik finansman vill köpa projektet och därmed utöka dess kraft och omfång. Detta vansinne leder naturligtvis till att vädret får tillbaka sin kraft och börjar reagera som det själv vill. Snöväder i öken, värmebölja på Island och ett dussintals översvämningar överallt. Låter som en bra idé eller hur? Nu måste forskarna försöka stoppa den livsfarliga processen.
Dr Kirk som vägrar vara delaktig i ännu ett misslyckande lämnar arbetet och jagas nu av sina före detta arbetsgivare som har insett att de inte klarar det utan honom. Det är ungefär här som jag tycker filmen spårar ut och liksom blir mer en thriller än en actionfilm med klassiska katastrof inslag som det ändå känns som att filmen borde vara.
Filmen liksom byter väg hastigt och lustigt och medan man sitter där och vill veta hur forskarna ska lösa den världsomspännande katastrofen så tvingas man se en meningslös biljakt som man vet, inte leder till något annat.
Något som också störde mig lite på filmen var alla lustiga kameravinklar, klippningar och specialeffekter som bara känns onödiga och bara ett billigt sätt att hålla filmen någorlunda vid liv. Jag gillar inte heller längden på filmen, den är alltså 2 timmar och 49 minuter vilket är väldigt drygt med tanke på att filmen liksom har hoppat bort från sin grundidé och fyller alla minuter med meningslösa sidostorys med karaktärer som bara känns som små pjäser i ett större spel. Jag menar jag bryr mig inte ett dyft om diverse små konflikter när hela världen är på väg att raseras.
Recension: Casino Royale (2006)
”En fräsch nystart på Bondgenren som går all in i högsta växeln”
Betyg: 4/5
Plats på IMDB: 249
År: 2006
Originaltitel: Casino Royale
Land: USA
Connery, Lazenby, Connery igen, Moore, Dalton, Brosnan: Dessa män har alla någon dragit på sig den svarta kostymen och hoppa in sin snitsiga bil för att sedan spränga allt i sin väg. Numera så axlas 007s legendstatus på Daniel Craig, ni vet han som… nä just det han blev ju känd i och med Casino Royale. I vilket fall som helst så måste jag i min egen skam erkänna att detta var den första Bond filmen jag såg då jag aldrig har varit någon fan av den serien, men någon gång så ska jag nog hinna med de andra 22.
Jag gillar filmen skarpt då den innehåller drösvis med härlig och fartfylld action och de långsamma bitarna är väldigt få tack och lov då jag inte riktigt tycker Craig fungerar på dialogbiten. För er som inte har sett filmen ännu så är Bond och MI6 på jakt efter ett terrorristnätverk som får enorma summor finansierade av någon någonstans.
Ett internationellt parti high stakes poker anordnas i Montenegro där vinnaren går hem med cirka 150 miljoner dollar. MI6 misstänker att Le Chiffré kommer vara där och de planerar att låta Bond vinna pokern och därigenom komma närmare Le Chiffré. Allt går inte som planerat och Bond måste använda alla sina muskler för att överleva.
Mads Mikkelsen övertygar enormt som the bad guy och han var nära att ta sig in på min lista, han och Craigs dueller vid bordet är faktiskt rent adrenalinsprakande. Jag kan förstå att en del inte tycker om de här nyare och modernare hightech Bondrullarna men jag tycker det är helt obegripligt att de flesta av klagomålen kommer på Craig för att han har FEL HÅRFÄRG jag menar, det är ju bara löjligt. Utöver lag så tycker jag Casino Royale är en förbaskat bra actionfilm och den håller en på styva linan genom filmens något utdragna 140 minuter.
Recension: 2012 (2009)
”En mastodont film med otroliga effekter och platt historia”
Betyg: 3/5
Ni får passa på och se den här filmen, för ni vet väl att jorden går under 2012…Men skämt o sido, Roland Emmerich lyckas ändå skapa ett mäktigt spektakel med sin film som handlar om att Maya indianerna förutspår jordens undergång, som sker den 21 december 2012. När väl klockan tickar närmare och närmare så börjar panik spridas i världens alla makthörn, och mörkläggningen omkring en eventuell D- Day påbörjas.
Man får följa en familj som försöker fly till Kina (!) för att komma med på ett av ”skeppen” som ska föra mänskligheten i säkerhet. Reda här anser jag att filmen blir väldigt stereotypsikt och väldigt oseriös i sin handling. Jag menar under ”resans gång” från total utplåning så är det fler gånger som de verkar bry sig mer om sina relationer gentemot varandra än om att världen bokstavligen går i bitar under deras fötter.
Men om vi nu ska bortse från själva handlingen (kan man verkligen göra så?) och tittar på utsidan, det vill säga fotot och effekterna då är filmen ett mästerverk utan dess like. Jag menar en del av effekterna är helt sjukt otroliga och man får migrän om man tänker på hur mycket tid det måste ha tagit att skapa de. Min favorit är när familjen flyger genom ett sönderfallande L. A och bilar störtar en efter en ner i avgrunden.
Så jag vet inte riktigt vad man ska tycka om den här filmen på utsidan är det en ruggigt häftig upplevelse men tittar man närmare och försöker följa den obefintliga storyn då är det svårt att vara generös. Därför skulle jag vilja sätta två betyg, men sådant håller jag inte på med så därför får det bli mittenbetyget, en 3:a.
Recension: Sherlock Holmes
"Utmärkt Dr. Ritchie"
Som ett Sherlock Holmes fan sedan många år tillbaka så kunde man ju inte annat än att ha stora förväntningar på den brittiska mästerdetektiven på vita duken och jag kan säga att jag blev inte besviken. För er som inte har läst Sir Arthur Conan Doyles romaner eller om ni är helt enkelt dumma i huvudet som inte vet vem Sherlock Holmes är så är han en detektiv i London under slutet av 1800 talet kort sagt. Men som sagt så är det inte romanerna jag ska skriva om utan 2010 års filmatisering. Man får direkt i inledningen möta Sherlock då han ska ta sig förbi Londons mörka gränder utan att bli tagen. Holmes (Robert Downey Jr.) har ett otroligt skarpt sinne för detaljer och människors svagheter och styrkor så han klarar sig fruktansvärt bra i sina situationer bara av att använda sin hjärna.
Robert Downey Jr. Är fullkomligt lysande som den brittiska gåtlösaren och man känner ibland mer att Sherlock Holmes får mer liv av honom än vad bok versionen kan ge. Han har den där utsökta förvånande men ändå intensiva blicken som gör att man sugs in direkt i hans tankar. Jude Law och Rachel McAdams är helt okej i sina prestationer, tyvärr så är det lite med Sherlock Holmes att för mycket av strålkastaren lyser på honom vilket gör att de andra hamnar lite i skuggan men både Jude och Rachel ser vana ut vid klassiska biroller så de vet vad som krävs. Mark Strong som spelar Holmes fiende Lord Blackwood är nog den som underpresterar mest, jag hade väldigt svårt att se honom som ett ordentligt hot, stundtals trodde jag faktiskt mer att Sherlock skulle supa ihjäl sig än att dö av Blackwoods onda magi!
Det jag dock tyckte var värst med filmen var all ”under-bältet-humor” som gör sina uppdyk lite här och det nådde sin egen botten när Sherlocks hund fes mitt i en konversation och när hela biopubliken i ålder 5-12 skrattade satt jag och försökte kväva mig själv, jag menar en sådan humor hör inte alls ihop med Sherlock Holmes det hör hemma i american pie eller scooby doo. Tyvärr får man väl säga att den sortens klavertramp och det faktum att djupet och mörkret i handlingen kommer lite åt sidan för alla effekter och explosioner gör att betyget dras ner en aning men i sin helhet så är jag fullt nöjd med Ritchies nyversion av allas vår egen Sherlock Holmes.
Kuriosa
- För de som har sett filmen så syns Sherlocks ärkefiende Professor Moriarty vid korta scener, det sägs att hans röst gjordes av ingen mindre än Brad Pitt som enligt rykten kommer att getsalta Moriarty i den kommande uppföljaren.
- Regissören Guy Ritchie har varit gift med Madonna under nästan 8 år.
- Under redigeringsprocessen hade inte filmen fått ett färdigt soundtrack så filmteamet använde sig av musiken till The Dark Knight.