Recension: No Country For Old Men (2007)
”Nervpirrig Katt och Råtta Lek i Västern”
Betyg: 4/5
Tempot i filmen är väldigt lågt och det brukar inte vara något jag tycker om men just i den här filmen så fungerar den alldeles utmärkt tillsammans med de mörka miljöerna och de rysliga skjutscenerna (som jag kan försäkra er om är ruggiga) Filmen påminner mer om en skräckfilm än om en västernfilm och jag måste säga att jag gillar den här stilen mer för tillfället än de klassiska clintan rullarna.
Filmens stora behållning är dock inte tempot utan det är Javier Bardems sanslöst makalösa skådespel som massmördaren Anton Chigurh, han är så läskig att se på så man vill egentligen inte titta men man tvingar sig själv just för att det är så bra. Tidigt in i filmen får man se vad denna man är kapabel till, då han dödar en bilförare med en syrgastub (ni måste se det för att förstå). Man får faktiskt se mindre blod för varje gång vilket är bra då det inte behövs dessa överblodiga våldsscener för att vi ska veta att det är hemskt, vi har redan sett vad han kan göra vi behöver inte se mer.
En bit in i filmen dyker en tredje person in i jakten och här spelar Tommy Lee Jones sheriffen Ed Tom Bell som hela tiden tycks vara steget efter men han ger inte upp för det. Framåt slutet har han haft så mycket scentid att man nästan ser honom som huvudperson, vilket jag tyckte var ganska coolt.
Denna film som vann åtaliga priser 2007 bland annat som bästa film på Oscarsgalan är en mörk, kuslig västernfilm där man njuter/avskyr varje sekund mannen med 70 tals frisyr och syrgastuben är med.Vad är då dåligt med filmen? Jo ibland går tempot ner så pass mycket att det nästan är sömnvaggande vilket naturligtvis sen anser jag att vissa karaktärer var lite väl malplacerade och inte direkt hade någon direkt funktion tillexempel Llewelyn Moss fru som bara var en gnällig kvinna som snarare stannade upp filmen än fick den att fortsätta. Sett utöver dessa minus så är filmen i det närmaste ett konststycke och man sitter på sina naglar och bara väntar på vad som ska hända runt kröken.
Kuriosa
- Filmen är baserad på Cormac McCarthys roman med samma namn.
- Nånting man knappt lägger märke till är filmens medvetna brist på musik då det skulle förstöra mycket av spänningen i filmen.
- Filmen återfanns på 354 topp-10 listor år 2007, mer än någon annan film det året.
Recension: State Of Play (2008)
”Stjärnspäckad konspirationsthriller med anti-klimax”
Betyg: 3/5
State of play innehåller två favoriter: Russell Crowe och thrillers. Detta gjorde ju såklart att jag hade en del förväntningar på filmen och på det hela sett så är filmen en bra film men den tappar dock rejält sista halvtimmen. Filmen handlar om journalisten Cal MacAffrey (Russell Crowe) som motvilligt börjar arbeta på en story som sätter hans collegekompis Stephen Collins (Ben Affleck) i motvind i både sitt arbete som jurist men också inom medierna där det pekas ut att Stephen ligger bakom mordet på sin egen älskarinna. Det blir inte lättare för Stephen när hans fru får nys om detta och han tvingas nu muta henne för att hålla tyst i tv och allt ser ut att bli ett stort kaos.
Förutom de två manliga huvudrollerna så ser vi också Helen Mirren som spelar tidningens chef Cameron Lynne och Rachel McAdams som den hungriga och unga bloggaren Della Frye. Det är här enligt mig som filmens absoluta styrka ligger då storyn visserligen är komplicerad och okänd som alla thrillers storys ska vara men utan dessa karaktärer hade inte det hållit lika bra. Filmens regissör Kevin Mcdonald ska vara lycklig att han fick så här pass bra skådisar, som på nästan egen hand bär upp den här filmen till mycket högre höjder än där den egentligen ska vara.
Filmen visar på ett väldigt övertygande sätt hur mediedjungeln ser ut och vilka lagar som gäller, och här smälter Russell Crowe perfekt in som en okammad, orakad, överviktigt, svettigt man i sina 50 utan några direkt mål i livet men med en journalistiknäsa som få unnat. Men som sagt så tappar filmen successivt allt eftersom minuterna tickar iväg och sista halvtimmen är egentligen bara onödigt skvaller som tillslut leder fram till ett ganska svagt slut. Istället för en chockad min och utstående ögon så blev det mer ett ”ehh… jaha var det så det var” slut. Jag tror det handlar om att man ville ha en oväntad twist på slutet men på nått sätt så slog de knut på sig själva och för eller senare så hade de bara en utväg.
Men jag rekommenderar ändå att folk ska se den här filmen för att de är grymt bra skådespelarinsatser och det är en väldigt härlig klassisk thrillersoppa att röra runt i.
Kuriosa
- Först var det tilltänkt att Brad Pitt skulle spela Cal McAffrey men han hamnade i bråk med regissören så därför bytte de till Russell Crowe.
- I en liten roll får vi se Robin Wright Penn som spelade mot Tom Hanks i Forrest Gump
- Orginalet versionen till State Of Play är egentligen britisk och sex timmar lång!
The 67th Annual Golden Globe Awards - review
Igår natt var det återigen dags för den årliga film och tv galan Golden Globe, den 67 i ordningen. Galan som brukar ses som en fingervisning om hur det kommer att sluta på ”the big one”: Oscarsgalan är den enda galan där kändisar från både tv och film kan ses samtidigt. På förhand var det mest snack om hur många priser James Camerons Avatar skulle kamma hem. Galans värd Ricky Gervais(även känd som David Brent i den brittiska tv serien The Office) öppnade galan med att dra några billiga skämt om Sir Paul Mccartneys skilsmässa, diverse plastikoperationer inom Hollywood samt Angelina Jolies besatthet av barn.
Redan under kvällens första tacktal får vi se en väldigt känslosam Mo’nique som tar emot priset: Best Supporting Actress In Motion Picture. Kvällen rullar sedan på under ett lagom tempo fram tills Grey Gardens teamet skulle hålla tacktal för sitt pris: Best Mini Series Or TV Movie då de stod uppe på scenen i nästan 2 minuter, detta låter lite jag vet men med tanke på att de i princip bara rabblar en massa namn så kan ni tänka er hur drygt det är.
En av kvällens mest rörande höjdpunkter var när Michael C. Hall vann priset: Best Actor In A Drama Serie för sin roll som Dexter i serien med samma namn. För er som inte visste det så är han cancersjuk och därför så var det väldigt rörande när han tackade sin mamma, pappa och alla som har stöttat honom under sjukdomen, som han fortfarande tampas med.
Den största överraskningen för mig var när Robert Downey Jr. Vann pris: Best Actor In Motion Picture - Comedy Or Musical, för sin roll som Sherlock Holmes och man märkte att han har verkligen fått tillbaka all det självförtroende han hade innan sitt knarkmissbruk då han gjorde en cool variant på tacktal när han nämnde alla de han inte skulle tacka vilket var för mig galans absoluta höjdpunkt. En annan stor överraskning var när filmen Baksmällan vann pris: Best Motion Picture Comedy Or Musical.
Utöver dessa toppar så bjöds inte på så mycket mer än ett par riktiga legendarer såsom Paul McCartney, Cher (!), Martin Scorsese och Julia Roberts var bara några av de stora namnen som fanns med.
Annars var det mesta sig likt och Cameron fick tillslut sina priser både som bästa regissör (som jag trodde Tarantino skulle få) och sen fick tillslut Avatar priset som bästa drama film och jag väntar med spänning på om Cameron och hans avatarer får det lika lätt den 7 mars då det är Oscarsgalan som står för dörren.
Film
Bästa drama: "Avatar"
Bästa komedi/musikal: "Baksmällan"
Bästa skådespelare (drama) - Jeff Bridges "Crazy Heart"
Bästa skådespelerska (drama) - Sandra Bullock "The Blind Side"
Bästa skådespelare (komedi/musikal) - Robert Downey Jr. "Sherlock Holmes"
Bästa skådespelerska (komedi/musikal) - Meryl Streep "Julie & Julia"
Bästa regi: James Cameron "Avatar"
Bästa manliga biroll: Christoph Waltz "Inglourious Basterds"
Bästa kvinnliga biroll: Mo'Nique "Precious"
Bästa manus: Jason Reitman, Sheldon Turner "Up in the Air"
Bästa utländska film: "Det vita bandet"
Bästa animerade film: "Upp"
Bästa musik: "Upp"
Bästa sång: "The Weary Kind" från "Crazy Heart"
Television
Bästa TV Serie (Drama): Mad Men
Bästa TV Serie (Musical or Comedy): Glee
Bästa Skådespelare (Drama): Michael C. Hall - Dexter
Bästa Skådespelerska (Drama): Julianna Margulies - The Good Wife
Bästa Skådespelare (Komedi/Musikal): Alec Baldwin - 30 Rock
Bästa Skådespelerska (Komedi/Musikal): Toni Collette - United States of Tara
Bästa Skådespelare (Miniserie eller TV Film): Kevin Bacon - Taking Chance
Bästa Skådespelerska (Miniserie eller TV Film): Drew Barrymore - Grey Gardens
Bästa Manliga Biroll (Miniserie eller TV Film): John Lithgow - Dexter
Bästa Kvinnliga Biroll(Miniserie eller TV Film): Chloë Sevigny - Big Love
Bästa miniserie eller TV Film: Grey Gardens
Recension: Sherlock Holmes
"Utmärkt Dr. Ritchie"
Som ett Sherlock Holmes fan sedan många år tillbaka så kunde man ju inte annat än att ha stora förväntningar på den brittiska mästerdetektiven på vita duken och jag kan säga att jag blev inte besviken. För er som inte har läst Sir Arthur Conan Doyles romaner eller om ni är helt enkelt dumma i huvudet som inte vet vem Sherlock Holmes är så är han en detektiv i London under slutet av 1800 talet kort sagt. Men som sagt så är det inte romanerna jag ska skriva om utan 2010 års filmatisering. Man får direkt i inledningen möta Sherlock då han ska ta sig förbi Londons mörka gränder utan att bli tagen. Holmes (Robert Downey Jr.) har ett otroligt skarpt sinne för detaljer och människors svagheter och styrkor så han klarar sig fruktansvärt bra i sina situationer bara av att använda sin hjärna.
Robert Downey Jr. Är fullkomligt lysande som den brittiska gåtlösaren och man känner ibland mer att Sherlock Holmes får mer liv av honom än vad bok versionen kan ge. Han har den där utsökta förvånande men ändå intensiva blicken som gör att man sugs in direkt i hans tankar. Jude Law och Rachel McAdams är helt okej i sina prestationer, tyvärr så är det lite med Sherlock Holmes att för mycket av strålkastaren lyser på honom vilket gör att de andra hamnar lite i skuggan men både Jude och Rachel ser vana ut vid klassiska biroller så de vet vad som krävs. Mark Strong som spelar Holmes fiende Lord Blackwood är nog den som underpresterar mest, jag hade väldigt svårt att se honom som ett ordentligt hot, stundtals trodde jag faktiskt mer att Sherlock skulle supa ihjäl sig än att dö av Blackwoods onda magi!
Det jag dock tyckte var värst med filmen var all ”under-bältet-humor” som gör sina uppdyk lite här och det nådde sin egen botten när Sherlocks hund fes mitt i en konversation och när hela biopubliken i ålder 5-12 skrattade satt jag och försökte kväva mig själv, jag menar en sådan humor hör inte alls ihop med Sherlock Holmes det hör hemma i american pie eller scooby doo. Tyvärr får man väl säga att den sortens klavertramp och det faktum att djupet och mörkret i handlingen kommer lite åt sidan för alla effekter och explosioner gör att betyget dras ner en aning men i sin helhet så är jag fullt nöjd med Ritchies nyversion av allas vår egen Sherlock Holmes.
Kuriosa
- För de som har sett filmen så syns Sherlocks ärkefiende Professor Moriarty vid korta scener, det sägs att hans röst gjordes av ingen mindre än Brad Pitt som enligt rykten kommer att getsalta Moriarty i den kommande uppföljaren.
- Regissören Guy Ritchie har varit gift med Madonna under nästan 8 år.
- Under redigeringsprocessen hade inte filmen fått ett färdigt soundtrack så filmteamet använde sig av musiken till The Dark Knight.
